Frågan om Sverige ska delas in i så kallade storregioner eller inte har under senaste halvåret varit föremål för livlig debatt. Många - däribland jag själv - har hävdat att en så genomgripande förändring kräver ett folkligt stöd och någon form av valhandling innan beslut kan fattas.
Senast i raden av debattörer är grundlagsberedningens tidigare ordförande Lars Engqvist (s). Han påpekar på DN Debatt (30/10) att det vore djupt odemokratiskt att ändra regeringsformen för att möjliggöra storregioner före nästa riksdagsval - och därmed undvika all form av inblandning från väljarna.
Min bedömning är att debatten ändå har gett medborgarna tid att reflektera och att eventuella förändringar blir aktuella först efter nästa riksdagsval. Då uppkommer frågan om något kan göras under mellantiden. Eventuella nya storregioner blir ju i så fall aktuella tidigast från och med riksdagsvalet 2014.
Enligt min mening finns skäl att vidta ett antal åtgärder:
* Återsamla staten. Nuvarande statlig indelningsgrund i regioner är löjeväckande. Antalet regionindelningar lär överstiga 30, vilket naturligtvis allvarligt försvagar statens styrning. Regeringsmakten bör återta initiativet och redan nu fastslå en eller några få regionindelningar som generaldirektörerna har att "packen och rätten sig efter". Det är något helt annat än att vända upp och ned på länsindelningar för att staten under fler decennier har misskött sitt ledningsansvar. Får vi storregioner så småningom, får staten ta ställning till sitt förhållningssätt när den tiden kommer.
* Koncentra i normalfallen den statliga tillsynen till ett organ, förslagsvis länsstyrelsen. Ansvarskommittén har föreslagit just detta. Senaste tokeriet i tillsynsbranschen är en statlig expertutredning som vill bryta ut den sociala tillsynen ur länsstyrelserna och lägga den direkt i ett stuprör under socialdepartementet. Man tar sig för pannan.
* Se över regeringskansliets sätt att arbeta. De värsta stuprören finns mellan departementen uppe i Stockholm och inte nere på den regionala nivån.
* Separera sjukvårdsfrågorna från tillväxtfrågorna och allmän näringspolitik. Hopblandningen av dessa och försöken att skapa en gemensam regionindelning är dömda att misslyckas.
* Se över den statliga myndighetsfloran och skapa en mer ändamålsenlig struktur. Börja gärna med den statliga infrastrukturen. En ny planeringsprocess och bättre samordning är en nåd att stilla be om. Kanske ett gemensamt infrastrukturverk för planeringsfrågor?
Avslutningsvis, det påstås bland regionkramarna att över 90 procent av remissorganen är för storregioner. Det är enligt min uppfattning fel. Måhända föreligger höga procenttal till förmån för regionparlament, det vill säga utvidgade landsting och att politikerna får mer att säga till om.
Men det är något helt annat än att vända upp och ned på etablerade länsgränser.
Björn Eriksson