Jag har jobbat 35 år på redaktionen som reporter, arbetsledare och de senaste åren som chefredaktör/ansvarig utgivare. I dag skryter man inte med en sådan siffra.
En del ryser, andra tycker att det är tecken på dålig företagsamhet. Själv är jag faktiskt stolt över alla dessa år. Jag har fått chansen att vara med om en fantastisk utveckling i vår bransch och på tidningen. Den har inneburit både problem att lösa och möjligheter att ta vara på. Jag har varit med om vandringen från det gamla blysätteriet till Corren.se på nätet.
Fler förändringar står för dörren. På måndag har tidningen en ny publicistisk ledare och ansvarig utgivare, Ola Sigvardsson. Nästa år antar Corren ny skepnad, tabloidens, och får delvis nytt innehåll.
Det är faktiskt med lättnad som jag avslutar detta kapitel i mitt liv. Lättad därför att ett arbetsamt, dygnetruntarbete är avslutat. Nyfiken på de nya möjligheter som ett friare liv kan erbjuda. Pensionen får dock vänta än några år. Tills dess jobbar jag vidare i Corren-koncernen, men nu på halvtid.
Samtidigt kan jag känna ett sting av dåligt samvete. Jag trappar ner vid 59 men det entydiga budskapet från alla håll lyder: Vi måste jobba mer och längre. Det gäller, med andra ord, att hitta nya sätt att vara samhällsnyttig.
Att städa ut sitt gamla liv, tömma lådor och hyllor, sortera och kasta är en fascinerande resa i minnen. Stora händelser, olyckor och katastrofer, fejder och kampanjer har satt sina spår. Jag minns den dramatiska natten när biblioteket brann.
Jag var där och rusade in mot receptionen för att larma tidningen men blev bryskt utmotad av lågorna. Under natten förberedde och arrangerade vi den stora demonstrationen på Borggården som samlade tusentals förtvivlade Linköpingsbor.
Malexandermorden, 11 september, Anna Lind-mordet och Estoniakatastrofen betydde förtvivlat mycket arbete. Förtvivlat för att vi alla som arbetade var så djupt berörda. Samtidigt visste vi att läsarna förväntade sig en maximal insats från tidningens sida.
Jaskraschen, Linköpingsskatten, striden om höga hus och Folkungavallens framtid, är andra exempel. Tyvärr är de negativa rubrikerna lättare att komma ihåg, ändå har det goda, underhållande, lärorika reportaget funnits hela tiden. Liksom kampen för en mer jämställd tidning, både innanför våra väggar och i spalterna.
Att ta ställning och redogöra för Correns åsikt i olika frågor har varit ett uppdrag för sig. Vissa åsikter är självklara och formulerar nästan sig själva. Andra är mer kontroversiella. Correns fördömande av Nato-bombningarna på Balkan, nej i EMU-omröstningen och protest mot att starta Irakkriget väckte förvåning och högröstad debatt. I de två senare fallen besannades, tyvärr, alla våra farhågor.
Men det är inte de stora rubrikerna, pinsamma avslöjandena och häftiga bilderna som jag minns bäst och helst. Det är den dagliga kontakten med alla människor, alla läsare, alla brevskrivare som hört av sig eller funnit vägen till redaktionen.
En del har varit debattlystna och fyllda av idéer. Andra arga och ledsna på det vi publicerat. De har känt sig utpekade och tyckt att vi lagt extra sten på bördan. Och en del har sett oss som fega, beskyddande överförmyndare. Samtalen har inte alltid lett till samförstånd men ofta till ökad förståelse för tidningens roll. Och de har också givit mig och redaktionen nyttiga tankeställare.
På det här sättet är Correns läsare med och gör tidningen. Därtill kommer det ständigt ökande antalet debattörer, insändarskribenter och alla krönikörer av olika valör. Corren är en tummelplats för det fria ordet - det sätter vi en ära i.
Tack!