"Globala klimatförändringar kräver globala lösningar". Så avslutar Lena Jarlöv och Inga-Sara Prinzencreutz sin artikel (4/5) om kärnkraft.
De har rätt i att globaliseringen inte kan ifrågasättas. Men deras artikel begränsas ändå till svenska förhållanden. Och typiskt för den svenska energidebatten är bristen på helhetssyn.
På 1970-talet ansågs kärnkraften vara den stora miljöboven. I dag är det fossila bränslen.
Jag satt 1968-73 i ledningsgruppen för miljövård vid Umeå universitet. Inriktningen var strikt vetenskaplig; en inställning som då var svår att få gehör för och som fortfarande har svårt att synas.
Orsaken till och verkningarna av växthusgaser var redan då väl kända - men hade inte medias öra.
Miljöfrågor i allmänhet och energifrågan i synnerhet är till sin natur globala. De svåra frågorna uppstår när människors välfärd kommer i konflikt med naturens. Den politiker som genomför åtgärder som räddar miljön men försämrar välfärden blir snart avsatt.
När kärnkraftsdebatten var som hetast var politikerna övertygade om att framtiden skulle ge nya och miljövänliga energikällor inom ett par decennier. Forskning startades, men lades ner. Följaktligen existerar inga andra energikällor än de som var kända för 60 år sedan.
För kärnkraftens del togs i Sverige en rad felaktiga beslut. Ett var att förbjuda vidareutveckling. Ett annat att inte upparbeta avfallet. Ett tredje var att inte samarbeta med andra länder.
Visst går det trögt att hitta en lösning på avfallsproblemet. Likaså skadar uranbrytning både människor och miljö. Fler problem finns, men alla beror på felaktig politik - inte på kärnkraften som sådan.
Redan för 60 år sedan föreslog forskarna hållbara tekniska lösningar för kärnkraft. Denna insikt nådde inte fram utan utvecklingen drevs av politiker och ekonomer.
Nu - när klimatfrågan äntligen fått sin rättmätiga uppmärksamhet - är det dags att utveckla kärnkraften på samma sätt som föreslogs av forskare på 1950-talet.
Upparbetning eliminerar långtidsförvaring av avfallet. Dessutom räcker kärnbränslet betydligt längre. Redan utvunnet uran räcker för att ge hela jordens befolkning en energistandard som - per capita - motsvarar den nuvarande totala svenska energiförbrukningen under en period av 400 år.
Fortsatt utveckling av kärnkraften är förbjudet i Sverige enligt lag. Denna "tankefrihetslag" måste snarast avskaffas. Thoriumbaserade underkritiska reaktorer kan producera säker och miljövänlig el för hela jordens befolkning i tusentals år. Fusionskraften räcker miljoner år.
Visst finns det risker med kärnkraft, men det är likväl den enda kända energikälla som globalt och kvantitativt kan ersätta fossila bränslen.
För svenskt vidkommande krävs dock en politisk omorientering så att vidareutveckling och upparbetning tillåts.
Sten Öhman