Det tydliga budskapet är att vi måste jobba mer för annars går det åt fanders med välfärden. En miljon svenskar arbetar inte på grund av sjukdom, arbetslöshet eller förtidspensionering. De som arbetar får i gengäld arbeta desto mer så att de riskerar att drabbas av utmattningssjukdomar. Det leder till ännu fler sjukskrivningar. Den låga sysselsättningen permanentas och kostar en miljard i veckan, mer än hundra miljoner kronor om dagen.
Men tiderna är lysande, berättar regeringen. Konjunkturen är stark, vi exporterar allt vad vi orkar, tillväxtsiffrorna skrivs upp. Om gamla regler gällde skulle företagen skrika efter arbetskraft och inflationen närma sig tio procent. Men arbetslösheten tros inte ens sjunka nämnvärt och inflationen är extremt låg: 0,6 procent.
Det är något som inte stämmer. Är tiderna lysande eller är de alarmerande? För de kan väl inte vara båda delarna?
Om statsmakten menade allvar när den ber oss att jobba mer borde den göra det mer lönsamt. Men förvärvsarbetat beskattas mycket hårt - redan låginkomsttagaren betala över halva inkomsten i olika skatter och någon förändring annat än på marginalen annonseras inte.
Vissa kategorier till och med förbjuds jobba. Invandrare hålls inspärrade i åratal och ungdomar får inte avlönas efter kompetens, dvs lägre än erfaren arbetskraft.
Inga morötter att arbeta alltså. Men inte heller piskor är aktuella, dvs minskade bidrag till sjuka och arbetslösa och skärpta krav för förtidspensionering. Regeringen anser inte att det är viktigt att öka sysselsättningen även om den säger något annat. Och sannolikt har den rätt.
För 150 år sen försörjde en jordbrukare tre-fyra personer. I dag försörjer han tjugofem. Så mycket effektivare har han blivit genom tekniska och vetenskapliga framsteg. Och de gäller förstås inte bara jordbruket. Produktionen i allmänhet har blivit oerhört mycket effektivare. Det jobb som tio personer gjorde i min ungdom gör en person i dag. Inom en överblickbar framtid, förslagsvis 50 år, räcker det att en miljon svenskar jobbar för att alla ska ha vad vi behöver i mat och prylväg för att må bra. Vad de övriga åtta miljonerna - men vi är väl fler än nio då -- ska göra är en helt annan fråga. En hel del gör förstås detsamma som i dag: arbetar i vården, skolan och omsorgen (kanske fler än i dag) och andra skickar papper mellan varandra i någon statlig eller kommunal förvaltning. Antagligen är det där framtidsjobben finns: i bladvändarindustrin.
Men den kan inte svälja hela överskottet som uppstår när robotarna tar över produktionen. Arbetsmarknadsreformerna kommer att dugga tätt när väl den psykologiska vallen är bruten, den vall som säger att lyckan sitter i att ha ett fast arbete. För så har det hetat i decennier. Bara med förvärvsarbete kan man förverkliga sig själv. Den arbetslöse är socialt olycksdrabbad. Inga medel har skytts - och skys - för att undanröja denna cancer i samhällskroppen. Men det är ingen sjukdom, ingen cancer. Det är bara en naturlig konsekvens av den historiskt unikt snabba tekniska och vetenskapliga utvecklingen.
Vi kommer att ägna allt mindre tid åt det arbete som krävs för att upprätthålla en hög social och materiell standard. Så har det sett ut i hundra år och det går sannolikt ännu snabbare framöver. Vi kommer inte att behöva arbeta mer för att upprätthålla välfärden utan mycket mindre.
Kvinnoförbunden krävde redan på 1970-talet sex timmars arbetsdag. De fick inget gehör då och kravet är stendött också i dag. Men det skulle kunna blomma upp med full kraft om tidsmedvetande och insikt tilläts invadera den i dag så hopplöst petrifierade arbetsmarknadspolitiken. Förr eller senare slår moderna tankegångar naturligtvis igenom, men det borde ha skett för länge sen.