Hur intresserade av OS är vi egentligen? Sitter vi och tittar dygnet runt på hundratals idrotter som vi knappt hört talas om och ännu mindre kan reglerna i? I och för sig är det väl bra att udda sporter får sin stund i solen en gång vart fjärde år, men är det nödvändigt att trakassera laglydiga svenskar med det, skicka dem till Norge.
Förklaringen till alla dessa oändliga sportsändningar är förstås att teve köpt in hela paketet, och eftersom teve ha ont om pengar så måste varenda deltagare följas från första försök till final även om ingen svensk deltar och aldrig kommer att delta därför att sporten inte har någon tradition i Sverige och aldrig kommer att få det.
De flesta skulle vara fullkomligt nöjda med någon timmes sammanfattning på kvällen av dagens viktigaste händelser på arenorna. Sportfånarna kunde tilldelas en extra halvtimme per dag med mångkamparen Carolina som uttalar sig om livet vilket hon är duktig på. Särskilt spännande kvalificeringstävlingar kunde få sändas mitt i natten där vänner och släktingar kunde få hålla tummarna, men stör inte hyggligt folk med alla dessa monotona sändningar vilkas innehåll är lika ekande tomt som en högmässa i en ordinär svensk kyrka.
Att titta på idrott är alltså bland det tråkigaste man kan göra. Att idrotta själv är en helt annan sak. Jag sprang 100 meter och kastade spjut i min ungdom, jag spelade tennis och bordtennis och jag funderar på att börja spela golf när jag fyller sjuttio (om jag inte fortfarande anser mig vara för ung), men att sitta och glo när andra idrottar är lite genant faktiskt. Vilja men inte kunna, ni vet. Det är ungefär som att titta på porrfilm. Har man sett en har man sett alla. För min del såg jag den på tidigt sjuttiotal och har aldrig förmått mig att se om den.
Så kom inte och säg att jag är idrottshatare, däremot är jag en aning skeptisk till det väldiga tevemediala utbudet överhuvudtaget. Jag tror inte att det är till någon större glädje för mänskligheten.
En normalsvensk tittar på teve två-tre timmar varje dag. För dem som har ett vanligt jobb betyder det att det inte finns någon tid över för sällskapsliv sedan de nödvändiga sysslorna är avklarade vilket inkluderar att träffa barnen en kvart på kvällen om man nu haft tid att skaffa sig familj vilket är högst osäkert - hälften av alla svenska hem är ensamhushåll - eller är det ännu fler?
En ny amerikansk undersökning säger att barn under två år överhuvudtaget inte ska se på teve eftersom det framkallar koncentrationsstörningar. Men varför dra gränsen där? Jag har på känn att det gäller alla också över den gränsen.
Vi har vant oss av med att umgås, istället sitter vi i tevesoffan solokvist och äter chips. Bortsett från att det är dötråkigt (särskilt som alla dokusåpor och lek- och idrottsprogram är likadana) så kan det inte vara bra för den personliga utvecklingen. För vad händer om man nästan alltid är ensam? Man blir oerhört självupptagen. Man får en överdriven uppfattning om sin egen betydelse vilket ger en konstig världsbild. Man mognar inte, växer inte. Man förblir tonåring hela livet. Man drunknar i sitt torftiga jag. Man blir lika trång som den tvåa man köpt för dyra pengar. Compact living. Där hasar man omkring och zappar mellan kanalerna. Någon gång slår man en signal till vårdcentralen för att få prata med en läkare som skriver ut antidepressiva medel. Men inte för ofta. Oftast klarar man sig med sina arton tevekanaler av vilka tre spelar musik dygnet runt och tre andra visar thaiboxning.
Nej, det är inte bra det där. Det var bättre i teves barndom då man hade en sändningsfri dag i veckan, onsdag om jag minns rätt. Då gick man på kurs eller träffade sina gamla föräldrar eller stötte på sin blivande fru (man gifte sig på den tiden). Och kunde man inte komma på nåt annat att göra så gick man på vanlig bio vilket är omöjligt i dag därför att biosalongerna stinker av popcorn och man inte kan höra dialogen på grund av det öronbedövande prasslet från godispåsarna runt omkring sig.
En tevefri onsdag, till att börja med. Vore det inte nåt?