För en tid sedan tog tv-programmet "Uppdrag Granskning" upp frågan om de många gånger dåliga villkor som utländska doktorander i Sverige lever under. De utsätts även för en negativ särbehandling som sker på flertalet svenska lärosäten. Det är helt oacceptabelt att svenska lärosäten utnyttjar deras utsatthet för att få en billig utförare av för oss viktiga uppgifter.
Som stipendiater kan de till exempel inte ta del av allmänna försäkringar som sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och allmän pensionsförsäkring. Inställningen tycks på många håll vara att ansvaret ligger enbart på den enskilde doktoranden, vilket bland annat visar sig i att en myndighet som Svenska Institutet flyr sitt ansvar som samordnare och anser att om en individ accepterar en finansiering på 900 euro så är det vederbörandes eget problem.
Vår inställning är självklart inte negativ till utländska doktorander. Tvärtom utgör de utländska doktoranderna en mycket viktig resurs för svensk forskarutbildning och svensk forskning. Det är just därför vi anser dem förtjäna att behandlas likvärdigt sina svenska kolleger, såväl ifråga om ekonomisk ersättning som ifråga om social trygghet. Forskarutbildningen är inte bara en utbildning, utan står också för en betydande del av lärosätenas kärnverksamhet genom att doktorandernas andel av forskningen vid lärosätena är nära 40 procent.
Att två människor som utför likvärdigt arbete på samma arbetsplats betraktas och behandlas olika, av inget annat skäl än sina respektive medborgarskap, är lika fel om det görs på en svensk högskola som om det görs på en svensk byggarbetsplats. Många gånger är svårt för de utländska doktoranderna att leva på den ersättning de får. Samtidigt har de inte rätt till de allmänna försäkringssystemen och många har dessutom kontrakt som inskränker deras rättigheter under forskarutbildningen.
Lärosätenas ansvar är stort och uppseendeväckande ofta finns stora brister i kontrollen av vilka finansieringar som tillämpas. Interna regler om minimiersättning finns ibland, men efterlevs långt ifrån alltid. Enligt en undersökning som Högskoleverket gjorde 2009 finns det dessutom lärosäten som funderar på att sänka den minimiersättning vid antagning. Detta just för att kunna ta in fler utländska doktorander med sämre villkor.
De utländska doktoranderna utgör ett vitalt tillskott till svensk forskarutbildning och forskning, men vi behöver krafttag mot den behandling många av dem utsätts för. Vi efterlyser en synligare debatt om doktoranders villkor, en tydligare politisk markering och ledningar för lärosäten som vidtar åtgärder för att alla doktorander vid svenska lärosäten garanteras en anställning.