Vad anser våra folkvalda representanter i landstinget om metoderna för chefsrekrytering om dessa undergräver samhällets värderingar? Vad händer när makthavarna inte följer spelreglerna? Får man vara en "obekväm" chef i offentlig verksamhet? Öppenhet, spelar det någon roll?
Nationellt pågår en principiell debatt rörande insyn vid rekrytering till högre befattningar inom offentlig verksamhet, inte minst vid statliga verk. Det finns en kultur i Sverige, att skydda gamla arbetsgivare, lojala och politiskt omtyckta tjänstemän samt chefer. Urval sker bakom stängda dörrar av enstaka inflytelserika personer.
Svårborttagna tvivel skapas.
I landstinget kan du genom val påverka vilka politiker som styr. I enlighet med proportionell demokrati tar de över ansvaret, tar hand om budget och lägger upp ramar för verksamheten. Ytterligare en bit bort från ditt inflytande finns de som verkställer besluten. De är inte folkvalda, kan inte röstas bort, utan är kompetenta chefer tillsatta i konkurrens med de bästa under väl reglerade former, med omprövning. Eller?
I dagarna har det förts en diskussion kring en chefstillsättning inom landstinget i Östergötland (se artiklar i Corren 17/10, 20/10, 22/10, 24/10). Varje individ har rätt till sin egen uppfattning kring händelseförloppet, vår är att medbestämmande och delaktighet frångåtts. Är det trovärdigt att säga en sak och göra en annan? Vilken princip för insyn gäller? Hur blir det med olika rekryteringssätt vid skilda tillfällen, vem dikterar villkoren?
Gemenskap känner du med dina närmaste. I en stor organisation är det likadant. Var och en har ansvar för det gemensammas bästa. Vi läser återkommande om väntetider till operation, vårdcentraler eller för att få hjälp vid psykisk ohälsa. Inom många av landstingets verksamheter är det svårt, nästan omöjligt, att rekrytera vårdpersonal. Trots detta sker dagligen underverk; människor blir friska, får hjälp, stöd och omvårdnad. Med patienternas bästa för ögonen utför personal beundransvärda arbetsinsatser trots att de pressas till bristningsgränsen.
Vi behöver fler fantastiska medarbetare. Vi behöver bra ledare i vården. Det vi minst av allt behöver, är en personalpolitik utan transparens.
Trådarna som förbinder orsak och verkan är tilltrasslade, ansvar är ofta svårt att utkräva. Vi vill visa vår syn på verkligheten, vi för de yngre läkarnas talan. Vi tar vårt ansvar. Vår uppfattning är tydlig, för trovärdighet vid chefsrekryteringar krävs insyn och uppriktighet. Öppenhet spelar roll.
Anna Segernäs