Den borgerliga alliansens nya och delvis inbäddade bidragspolitik börjar nu framstå i alltmer klar dager. Jag tänker då främst på:
Hemmafrubidrag till dem som är besuttna och till höginkomsttagare som kan försörja sin familj på en lön. Daghem liksom förskola, grundskola, gymnasium och högskola är huvudsakligen kostnadsfritt för den enskilde i Sverige.
Bostadsbidrag till dem som har råd med villa eller bostadsrätt men inte till dem som hyr en vanlig lägenhet och som fortfarande får betala fastighetsskatt.
Arbetsbidrag i form av skatteavdrag som ger allra mest till dem som redan har välbetalda heltidsarbeten och inget alls till pensionärer, sjuka eller arbetslösa.
Städbidrag, också i form av skatteavdrag som ger mest till dem med riktigt höga inkomster och som låginkomsttagare inte alls har möjlighet att ta del av.
Tjäna pengar på pengar-bidrag i form av avskaffade skatter som gör att redan besuttna får stora skattefria inkomster på husförsäljningar, eget kapital och spekulationer i motsats till eget arbete som ju alltid beskattas.
Det rör sig alltså om pengar som annars kan gå till den gemensamma välfärden såsom skola, vård och omsorg och som tas från de sämst ställda medborgarna i form av minskad ersättning vid sjukdom, sjukpension och arbetslöshet och ytterligare minskade möjligheter till skatteavdrag för vanliga arbetare och pensionärer i förhållande till dem som är höginkomsttagare och till dem som är förmögna.
Man tar från de fattiga och ger till de rika och denna omvända Robin Hood-politik har man lyckats genomföra på mindre än ett år. Vad ska hända härnäst? Ska det bli hemmafrubidrag för hela skoltiden? Ska det bli ett extra höginkomsttagarbidrag för dem som tjänar allra bäst? Eller ska de som är friska och mår bra och inte använt sjukvården på länge få bidrag? Vilka diskussioner förs nu på Rosenbad om nya bidrag för besuttna och välmående? Fackministrar och riksdag verkar stå mest vid sidan om när de borgerliga partiledarna med de dominerande moderata stats- och finansministrarna förhandlar bakom lykta dörrar. Och sedan blir det snabba beslut. Vart är vi på väg? Vart tog solidariteten vägen?
Kenneth Forslund