Dagens gruppboenden har en etablerad personal som byggt upp rutiner och förtroende för personer med psykiska funktionshinder.
Kontinuitet och trygghet är mycket viktigt för de boende. Ändå säljs gruppboenden i Linköping ut.
Farhågorna är att den nya prispressade organisationen kommer att medföra ändrade rutiner, personaltäthet och pedagogik.
Att rubba vardagen för psykiskt funktionshindrade kan utlösa en sådan stress att vederbörande kan behöva akutsjukvård för lång tid. Och det kostar samhället mycket.
Kostnaden belastar dock inte kommunen utan akutsjukvården, som hör till landstinget. Men är det att spara?
När man läser om att privata vårdföretag pressar priserna i psykvården (Corren 26/6) dyker uttrycket "Fattigsverige" upp.
De som förr krävde minst ersättning för att vårda gamla och sjuka fick uppgiften. Det skulle kosta så lite som möjligt. I dag är det likadant.
Kommer de sjukas behov och välbefinnande att sättas i första rummet? Eller är det vinstintressen som styr?
Kommer de nätverk (anhörigföreningar) som samverkar med kommunen att kunna fortsätta? Eller kommer allt bli små enskilda öar när vårdjättarna tar över.
Eftersom det finns flera privata och konkurrerande vårdföretag i Linköping kan man ju ana att samarbetet inte blir så lätt.
Försämrade skatteregler har gjort att kontaktmännens utlägg för aktivteter ihop med psykiskt funktionshindrade måste tas upp för beskattning.
För många sjuka är kontaktmännen den enda länken till samhället som inte är byråkratisk.
De krångliga reglerna har gjort att kontaktmän sagt upp sig och många psykiskt sjuka har inga anhöriga eller vänner utanför gruppboendet. Den fasta personalen där eller kontaktmannen är den enda tryggheten.
Att få en personlig assistent för ett svårt handikapp som psykisk sjukdom finns inte på kartan.
Fötterna slås hela tiden undan för psykiskt sjuka - som inte orkar eller kan höja sin röst.
Regeringen har lovat att satsa på psykiatrin. Men det är bara tomma ord och löften.
Kommunen ska spara 8,5 miljoner kronor. Dessa pengar borde gå till andra områden inom psykiatrin.
Är det ansvaret för psykvården kommunen nu säljer ut?
Och hur blir det med de utlovade Miltonpengarna? Som ska betalas ut där kommuner, landsting och andra nätverk samverkar inom psykiatrin. Vem har ansvar för att Miltonpengarna verkligen läggs på att utveckla psykvården?
Vi som intresse- och anhörigförening vill samverka med framtida vårdgivare, ta del av kvalitetsplaner och få insyn i boendet.
Efter ett år bör en utvärdering göras för att se om kommunens mål har uppfyllts med bibehållen kvalitet.
Man hör nästan dagligen att det går bra för Sverige. Men varför går det då inte bra för psykiatrin? Målet borde vara att det ska går bra för psykvården i Sverige.
Hans Liljegren