Jag är en mycket motvillig klimatbov. Därför stödde jag faktiskt - en vänsterpartist - vid ett tillfälle folkpartisten och EU-ministern Cecilia Malmström.
En av de värsta sakerna med att vara EU-parlamentariker är nämligen alla flygresor. Tre gånger i månaden flyger jag till Bryssel och en gång till Strasbourg. På ett år blir det 10800 mil flygresor. Det motsvarar 2,5 varv runt jorden! På det sättet orsakar jag varje år utsläpp av tolv ton koldioxid.
Jag tänker försöka kompensera för mina utsläpp genom att ge pengar till organisationer i Syd som jobbar mot klimatförändringarna. Jag prioriterar även klimatet högt i mitt politiska arbete.
Och jag stödjer försök att minska vårt resande. Det var därför jag stödde Malmström. När hon var EU-parlamentariker ledde hon en kampanj för att EU-parlamentet bara ska arbeta på ett ställe. Inte som nu när tusentals anställda och ledamöter flänger mellan Bryssel och Strasbourg tolv gånger om året. En vettlös belastning på miljön.
Jag och en miljon andra medborgare skrev på hennes upprop. Vi stod skuldra vid skuldra på barrikaden, jag och Malmström. Vi krävde av ministerrådet: Ge EU-parlamentet ett enda säte! Vi krävde av socialdemokraternas regering: Driv frågan i ministerrådet!
Så blev Malmström EU-minister och tog plats i ministerrådet. Vilken chans! Men den djärva kampen glömdes bort. Intet pip hördes från vare sig henne eller regeringen.
Jag frågade varför hon inte tar upp vårt krav vid regeringskonferensen som nu pågår, ett perfekt forum för detta. Hon svarade att till det finns det inte "möjlighet".
Dock ger fördraget varje land rätt att ta upp vad de vill på regeringskonferensen. Om de vågar. Och den beklämmande sanningen är väl att Malmström inte vågar höja rösten bland elefanterna från Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Pip!
Jens Holm