Låt mig först förklara den teoretiska bakgrunden:
När man inom fysiken diskuterar energins omvandling och utnyttjande, och därmed vilken riktning fysikaliska och kemiska processer tar, utgår man från termodynamiken. Den fick sin form under senare hälften av 1800-talet och utgår från tre huvudsatser:
1. Energi kan inte skapas, endast omvandlas. Det vill säga universums energi förblir konstant. En praktisk konsekvens är att en så kallad evighetsmaskin (perpetuum mobile av första ordningen) är omöjlig att konstruera.
2. Vid alla spontana processer i ett isolerat system ökar entropin. Ett isolerat system är ett som inte kan utbyta energi eller materia med omgivningen. Denna sats anger i vilken riktning ett system förändras. En konsekvens är att värme inte kan föras från ett kallt medium till ett varmt medium utan att tillföra arbete. Detta sker till exempel i en värmepump eller i ett kylskåp. En annan konsekvens, väl beskriven i Kerstin Johanssons förträffliga inlägg den 17/1, är att till exempel vin och vatten, som en gång blandats om, inte spontant delar upp sig igen.
3. Alla ämnen kan anses ha entropin noll vid absoluta nollpunkten (-273,15 oC) om de förekommer som perfekta kristaller. Denna sats behövs bland annat för att relatera olika ämnens entropier till varandra.
De tre huvudsatserna är inte stringent bevisade men ingen har hittills kunnat påvisa fakta som skulle motsäga dem.
Det var den andra huvudsatsen som jag försökte popularisera genom att ersätta det teoretiska begreppet entropi med det mer vardagliga men också mer svårdefinierade begreppet "oordning".
Liknande språkbruk förekommer för övrigt i Nationalencyklopedin, artikeln "entropilagen". Jag trodde att jag genom att ta upp ett antal exempel ur molekylernas värld hade klargjort att hela diskussionen gällde i detta begränsade sammanhang. Att tala om att "oordningen alltid ökar" i politiska eller etiska sammanhang är ju helt förkastligt, redan av det skälet att åsikterna om vad som är ordning eller oordning här är mycket skiljaktiga.
Över huvudtaget skall man akta sig för att dra moraliska eller etiska slutsatser av naturlagarna, och än mindre försöka ändra på dem av sådana skäl.
Ett vanligt förfaringssätt inom vetenskapen är att, om man finner något resultat orimligt, söka kompletterande information. Detta kan göras genom att försöka upprepa ett experiment, eller att fråga någon vetenskapsman eller --kvinna som är verksam inom området.
En av flera möjligheter erbjuder "Fråga Forskare" vid Linköpings Universitet (http://www.liu.se/forskning/fragaforskare/).