Nyligen presenterade de tre oppositionspartierna sina skuggbudgetar. Som väntat var det tre spretande budgetar som presenterades av tre minst lika spretande partier. Vad de dock verkar ha kommit överens om är att arbetslinjen ska ersättas av en bidragslinje och att det är vårdbiträdena och metallarbetarna som ska stå för notan.
Sett över en hel mandatperiod förlorar ett vårdbiträde nästan 11 000 kronor i disponibel inkomst med Socialdemokraternas skattepolitik. Med Vänsterpartiets skattepolitik blir förlusten drygt 70 000 kronor. Det är inte höginkomsttagarna som drabbas värst av oppositionens politik - utan de som lever på marginalerna. Tiden då Socialdemokraterna företrädde arbetarna är förbi.
Jag glädjer mig åt att oppositionen äntligen har accepterat skattesänkningar för pensionärer. Under Moderaternas tolv sista år i opposition föreslog vi varje år skattesänkningar för just pensionärerna. Förslag som varje år avfärdades och avslogs av Socialdemokraterna. Därför mer än välkomnas den vändning oppositionen nu verkar ha gjort på denna punkt.
Däremot ställer jag mig frågande till hur oppositionen ska säkra en god pensionsutveckling på sikt, då deras sammantagna försvagningar av arbetslinjen samt skattehöjningar leder till att cirka 40 000 jobb försvinner på kort sikt och på lång sikt över 100 000 jobb. Färre människor i jobb leder per automatik till en sämre utveckling av pensionerna. Uppluckringen av arbetslinjen innebär även en underfinansiering i budgeten med mellan 10 och 15 miljarder kronor. Vad oppositionen vill göra är helt enkelt att låna till arbetslöshet.
I oppositionens Sverige cementeras redan utsatta grupper fast utanför arbetsmarknaden. Enligt de nu lagda budgetalternativen vill de ta bort halveringen av socialförsäkringsavgiften för unga, vilket gör det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar. De vill också ta bort det förhöjda jobbskatteavdraget, vilket slår kraftigt mot pensionärer som fortfarande arbetar efter det att de fyllt 65 år.
Om ett år är det val i Sverige. Ett val som kommer att präglas av de båda regeringsalternativens trovärdighet och samspelthet. På ena sidan står Allians för Sverige, enade och med fullt fokus på jobben och välfärden. På andra sidan står oppositionen, helt utan gemensam jobb- och skattepolitik. Det enda de verkar vara eniga om är att överge arbetslinjen till förmån för en bidragslinje. Det ska löna sig mindre att arbeta och mer att inte göra det i de rödgrönas Sverige.
Gunnar Axén