Det är dags att låta medborgarna säga sitt

Landshövding Björn Eriksson tycker att man ska fundera ett varv till i regionfrågan. Dessutom anser han att det är dags att bjuda in medborgarna i den tysta maktkamp som just nu pågår.

Linköping2007-09-07 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Länsstyrelsen Östergötland har i dag överlämnat sitt remissvar på den så kallade Ansvarskommitténs förslag. Utredningen under ordförandeskap av landshövding Mats Svegfors vill bilda storregioner: Sex till nio län som ska forma det nya Sverige. Och fort ska det gå så att inga folkopinioner stör processen. Allt ska vara klart innan nästa riksdagsval.

Men man bör då också ha i åtanke att utredningen, enligt egen utsago senarelade sitt betänkande för att inte "störa" riksdagsvalet 2006. Idén är grovt förenklat att slå ihop sjukvårdsfrågor med så kallade tillväxtfrågor; regional utveckling, skötsel av naturreservat med mera till direktvalda regionala parlament.

Östergötland ska försvinna och uppgå i en ännu inte definierad storregion. Huvudstaden för denna storregion återkommer man till senare. Förslagen har i Östergötland mötts av stor förståelse i många politiska kretsar. Något folkligt stöd för förändringarna har varit svårare att notera.

Som en landshövding som personligen inte berörs - jag slutar 2009 - finner jag åtminstone fem goda skäl att fundera ett varv till innan man gör sig av med så kallat "historiskt bråte":

* Låt oss inte fångas av falsk EU-romantik om regionernas Europa.

EU kräver inte större regioner. Vi är en liten nationalstat, vars storlek understiger en vanligt mellaneuropeisk region. Storregioner låter lite som "Musen som röt". Vi har mer att vinna på att uppträda enigt.

* Vi riskerar att tappa i folkligt förtroende om vi utan valhandling rusar åstad.

Ansvarskommitténs skenbara valfrihet, det vill säga frivilligt före riksdagsvalet 2010 och tvång inför riksdagsvalet 2014, håller inte. Invånarna i våra olika landskap och kommuner måste få ett ord med i laget. Gustav Vasa och Axel Oxenstierna kunde rita kartor själva men den tiden är förbi. Eurovalet 2003 visar vad som händer om man förbiser en trolig folkopinion.

* Ett argument för storregioner sägs vara sjukvårdens behov.

Men de problemen löses inte, enligt min mening, av att landstingens tillkortakommande besvaras med större landsting. Dagens specialistvård måste lösas nationellt - genom att landstingen avskaffas och den specialiserade sjukvården blir en statlig fråga.

* Rulla inte över statsförvaltningens organisationsproblem på andra grupper i samhället.

Det är sant att statens sätt att klara sin regionala indelning utmanar löjet. Ett fyrtiotal myndigheter har valt drygt 30 olika sätt att organisera sig på. Detta problem kan lösas genom att regeringen i ett vanligt regeringsbeslut bestämmer hur myndigheternas regionala struktur ska utformas.

Det kan ske utan ny länsindelning genom att myndigheterna faktiskt har lydnadsplikt gentemot regeringen.

* Större län ökar avståndet mellan väljare och makthavare.

I mina dystra stunder misstänker jag att detta är det reella skälet till storregioner. Det blir lättare att fatta impopulära beslut om man inte har väljarna för nära inpå sig. Det så kallade demokratiska underskottet skulle öka - inte minska, som ju skulle vara Ansvarskommitténs ledstjärna.

Ett förhållande som inte uppmärksammats i den allmänna debatten är hur tyngre verk för närvarande söker komma undan kravet på territoriell styrning. Låt mig ge några exempel:

Banverket avskaffar sin regionala indelning. AMS är i full färd med att organisera sig i 40-60 arbetsmarknadsregioner med ansvariga "marknadschefer" placerade i Stockholm. Ett tredje är Försäkringskassan som ska gruppera sig i större "produktionsanläggningar" utan genomgående regional indelning. Såvitt jag förstår utan inbördes koordinering med AMS.

Jag tror det är hög tid att slå näven i bordet innan nya myndighetsstrukturer allvarligt försvårar möjligheterna till geografisk samordning.

Men detta har inget med nya län eller regionparlament att göra.

Utgången av maktkampen i det tysta är svårt att sia om. Vår sydliga granne Jönköpings län är av tillgängliga uppgifter att döma i huvudsak negativ till att fusionera sig med Östergötland och desamma synes i Kalmar län. Av det jag får höra verkar det som om Södermanland är mer intresserad av att närma sig Stockholmsområdet liksom Örebro län. Kvar finns då drömmen om något slags Storöstergötland, vilken kanske enskilda kommuner i våra grannlän vill ansluta sig till.

Såtillvida att vi alla icke skola bli stockholmare. Är det måhända dags att låta medborgarna få ett ord med i laget?

Avslutningsvis, en landshövding är statens representant. När detta har sagts tror jag ingen länsledning ska underlåta att också framföra sin regions uppfattning i Stockholm.

Jag är övertygad om att östgötarna förväntar sig att landshövdingen med kraft tillvaratar deras intressen.

Det är kanske viktigare än vem som har det finaste visitkortet.

Björn Eriksson

Landshövding i Östergötland

Läs mer om