Vi är en förhållandevis liten grupp inom Svenska kyrkan som lokalt och nationellt arbetat med människorätt och samexistensfrågor. Men vi blir fler för varje dag som går. Ett av våra stora problem har varit att få kyrkan att vakna inför dessa frågeställningar. När det nu äntligen kommer en biskop Lind som bryr sig om samexistensfrågor jublar vi.
Men personligen blir jag både rädd och konfunderad när jag läser Bengt-Olof Dikes debattartikel (3/1). Den skrämmer mig på många sätt. Samtidigt förstår jag nu varför det har varit så motigt att i kyrkan arbeta med asyl- och integrationsfrågor. Bengt-Olof Dike skriver att Svenska kyrkan måste vakna. Men uppenbarligen behöver en och en annan till i kyrkan vakna och se frågeställningarna när det gäller våra vänner med muslimsk tro. Samma sak gäller även i andra kristna samfund.
Samexistensfrågorna är jämte klimatfrågorna direkt framtidsavgörande och livsviktiga. Arbetar vi inte aktivt och innerligt med dessa frågor är det mycket illavarslande. Man undrar om Bengt-Olof Dike har läst vad Correns reporter Jenny Eriksen skrivit i ämnet segregation i mångfaldens fotspår. I så fall borde han ha insett värdet av en kyrka som bryr sig.
Eriksens sistkommande reportage Snart brinner bilar i Linköpingockså handlar i korthet om att ingen bryr sig på djupet, detta trots att många hävdar att de gör just det. Men de gör det alltså mestadels på ytan. Bengt-Olof Dike borde därför glädja sig åt att biskop Lind bryr sig - inte reta sig på det.
Religionsdialogen är viktig för vår gemensamma multikulturella framtid. Bengt-Olof Dike mumlar lite om att det mest handlar om muslimska monologer. Det visar att Dike inte är klar över vad det handlar om på djupet. Det visar också på den fundamentalism som finns inom vår egen kyrka.
Slutligen: En kyrka som ska vara trovärdig måste våga sticka ut hakan ute på fältet, inte bara inne i sammanträdeslokalerna. När Bengt-Olof Dike har vaknat är han välkommen med ut på fältet.
Jan Johansson