Terrordåden i Madrid den 11 mars berör hela Europa. Vi är nu definitivt indragna i de fanatiska islamisternas krig mot västvärlden, vare sig vi vill det eller ej. Tyvärr verkar det som om Europas folk och ledare inte riktigt tagit detta till sig utan ännu befinner sig i ett riskabelt tillstånd av förnekande.
Vi borde se en allmän uppslutning kring gemensamma värden och en fast beslutsamhet att stå enade mot terrorn. Vi borde se en ökad solidaritet med USA, som drabbades först av den storskaliga internationella terrorismen, och som sedan dess fört en delvis ensam kamp mot dess upphovsmän och sponsorer.
Men icke. Den spanska regeringen försökte genast av valtaktiska skäl skylla dåden på inhemska ETA. I sin vrede inför denna manipulation och i sin fruktan inför flera terrordåd röstade spanjorerna då igenom den otippade oppositionskandidaten som ville ta hem de spanska trupperna från Irak. Det ska nu också ske - och terroristerna har därmed fått som de ville.
På några få dagar uppstod alltså en fullständigt mardrömslik situation. Inte bara lyckades terroristerna skapa död och förödelse i en europeisk huvudstad - de lyckades också påverka ett demokratiskt val och vrida resultatet i den riktning de önskade.
Vad man än tycker om trupperna i Irak går det inte att förneka att detta utgör en mycket farlig uppmuntran till terroristerna. Ändå är det många som försöker förneka det. Statsminister Göran Persson menade exempelvis att den som säger att terroristerna fick sin vilja igenom inte känner till mycket om spansk inrikespolitik. Man får bara hoppas att terroristerna är lika välinformerade som Persson om den spanska inrikespolitikens subtiliteter.
Det som nu krävs är inte en villkorslös uppslutning bakom den amerikanska utrikespolitiken, men dock en ökad förståelse för hur USA valt att möta det hot vi nu alla står inför tillsammans. Det har varit väldigt lätt att sitta på den här sidan av Atlanten och ondgöra sig över amerikanernas strikta gränskontroller och hårdhänta behandling av misstänkta terrorister. Terrordåden i Madrid borde påminna oss om att avvägningen mellan frihet och säkerhet aldrig är enkel. En av de misstänkta attentatsmännen som nu gripits i Spanien har varit gripen en gång förut, misstänkt för samarbete med en terroristorganisation men frisläppt på grund av brist på bevis.
I debatten hävdas det ibland att vi inte får acceptera någon som helst frihetsinskränkning i kampen mot terrorismen, eftersom det vore att ge efter för terroristerna, som antas kämpa mot den öppna, fria och demokratiska samhällsordningen. Tyvärr är det nog inte så enkelt. Ingenting tyder på att terroristerna bryr sig det allra minsta om vår samhällsordning. Nej, det är oss de vill åt, rent fysiskt.
Terroristerna vill döda och förstöra och skrämma, och då är hårdare säkerhetsregler så klart bara i vägen. Ytterst vill de jaga ut allt västerländskt inflytande från sina länder. Och så vill de med våld öka sitt eget inflytande i västerlandet, vilket framgår av terrorhotet som nyligen riktades mot Frankrike på grund av det franska beslutet att förbjuda slöjor i allmänna skolor. Frihet och demokrati i västerlandet kan terroristerna nog acceptera, så länge det innebär att skrämda befolkningar ger dem vad de vill ha - som nyligen i valet i Spanien. Givetvis borde det också göras förnyade ansträngningar att rent konkret bekämpa terroristerna här i Europa. Bland annat borde all tvekan sopas bort när det gäller att låta svensk militär ingripa i händelse av ett större terrordåd, till exempel ett kapat plan på väg att flyga in i riksdagshuset. Terrorismen vi nu står inför är ett yttre hot av krigiskt slag, och det är helt korrekt att använda militären för att försvara sig.
Även här handlar det om en mental omställning. Vi måste inse att från och med den 11 mars är vi alla måltavlor i ett internationellt krig.
Det är oss de vill åt.