Häromdagen blev jag uppringd från Rapport. De hade fått fram länsvisa siffror på hur många i åldrarna 16--64 år som var i arbete. I Jönköping var det 67 procent, i Stockholm, Halland och Kronoberg 64 procent, men i Värmland 56 procent, i Jämtland 55 procent och i Norrbotten bara 53 procent. I Östergötland är det 59 procent. Vad trodde jag om det, vad tyckte jag, och vad kan man göra åt det?
Det finns andra siffror som talar samma språk. I fjol var jag med på en forskningskonferens i Umeå, där Hans Goine och Curt Edlund slagit ut kostnaden för ohälsa och arbetslöshet på alla 20-64-åringar dels i Norrlandslänen, dels i Kronoberg. I Norrlandslänen ligger de utbetalda ersättningarna på 23 549--28 790 kronor per invånare, medan summan i Kronoberg är 16 105 kronor.
Det räcker inte med arbetsmarknadsläget som förklaring. När Goine och Edlund bröt ned siffrorna på kommunnivå, så låg Umeå och Luleå flera tusen kronor högre än Tingsryd och Lessebo. Redan för 10--15 år sedan varnade brittiska arbetsmarknadsforskare för att det kunde uppstå "arbetslöshetskulturer", där det blev normalt och accepterat att låta sig försörjas på andras bekostnad. Då lyfte de fram Sverige som exempel på ett land som lyckats hålla arbetsmoralen hög -- men frågan är vad de skulle säga om de här siffrorna.
Ändå gruvade jag mig efter intervjun. På morgonen var rubriken i Norrländska Socialdemokraten given. "Saco-chef pekar ut norrbottningarna som arbetsskygga." Det hade jag förstås aldrig sagt. Ännu värre var det att fundera över dem som blev ledsna utan att höra av sig. Om man säger att det finns ett problem, så löper man risken att många sjuka och arbetslösa känner sig utpekade och kränkta.
Nej, jag tror inte att alla missbrukar systemet, långt därifrån. När NSD-reportern ringde mig -- på väg hem efter Enskedes skrällseger mot Helsingborg! -- var jag noga med att problemet kanske beror lika mycket på myndigheternas regeltillämpning som på dem som tar del av bidragen. Det är inte ens så enkelt att man kan tala om "fusk" som förklaring. I min närhet har jag människor som med alla objektiva mått mätt skulle ha kunnat få förtidspension redan för tio-femton år sedan, men som ändå kämpar på och skaffar sig nya jobb när de mister det gamla.
Men det är just därför vi måste våga tala om hur systemet används. Det ska vara generöst och bra för dem som behöver det, för dem som har blivit arbetslösa och behöver några månader eller något år för att komma till ett nytt arbete, eller för dem som farit så illa att de inte längre orkar arbeta.
Det är därför vi måste ha regler och grindvakter som försvarar systemen mot missbruk. Det är vettigt med aktivitetsgarantin för långtidsarbetslösa, bland annat därför att den gör det mycket svårare att fuska och arbeta svart. På samma sätt är det rimligt att försäkringskassan gör noggranna prövningar innan den går med på sjukskrivningar och förtidspension.
Alternativet till kontroll och spärregler är att kraftigt sänka ersättningarna, så att det inte blir lika intressant att försöka komma åt dem. Problemet är att sådana sänkningar inte bara hämmar missbrukarna, utan också går ut över dem som faktiskt inte har något annat än ersättningen att ta till.