Alkohol berör många människor. Nästan alla känner någon vars relationer, hälsa och ekonomi drabbats av alkoholism.
Ändå är samhällsdebatten märkligt tyst. Var är diskussionen om hur vi kan vända utvecklingen, så att färre behöver uppleva hur alkoholen saboterar livet?
Sedan slutet av 1980-talet har alkoholkonsumtionen i Sverige ökat med hela 32 procent. Nu dricker vi i genomsnitt 10,2 liter ren alkohol per person och år. Det blir nästan en halv liter i veckan.
Bakom siffrorna döljer sig inte bara att alkoholen allt oftare ses som självklar i sociala sammanhang. Den grymma sanningen är också att många fler får uppleva beroendets helvete. Fler barn växer upp med att den vuxna person som ska stå för trygghet och omvårdnad i stället är frånvarande, oberäknelig och i behov av omsorg.
Kostnaderna för samhället räknas i tiotals miljarder kronor årligen.
Det finns också ett tydligt samband mellan alkohol och de strukturer som underordnar kvinnor. Allt fler unga tjejer känner sig tvingade att dricka sig fulla för att våga leva upp till stereotypa könsroller. Och dubbelarbetande kvinnor använder alkohol för att koppla av och få tröst.
Jag vill inte moralisera eller fördöma. Alkoholism är inte ett karaktärsdrag - utan en sjukdom.
Själv drack jag av samma skäl som de flesta andra: det är trevligt, stressdämpande, belönande och bedövande. Men för mig och många andra blir reaktionen som vid en allergi. Kommer vi över en viss tröskel startar en kemisk process som slår ut förmågan att säga stopp, inte dricka mer eller gå och lägga sig.
Omdömet sätts ur spel och det skapar ångest - som dövas med alkohol. Vägen till insikt - att kunna säga att jag är alkoholist - var svår och gick via behandling.
Alkoholen höll på att kosta mig livet. Den inkräktade på allt som var viktigt: arbetet, självkänslan och kärleken till dem som betyder mest. Därför måste jag nu möta livet utan den känslomässiga förstärkning eller bedövning som alkoholen erbjuder.
Det kräver mer av mig - men ger också mer i form av mental närvaro och ömsesidig respekt.
Tillsammans med IOGT-NTO vill jag få i gång en nytändning i alkoholdebatten. Den dramatiska ökningen av konsumtionen är inte ödesbestämd, utan ett resultat av politiska beslut och aggressiv lobbyism och reklam från alkoholindustrin. För att vända utvecklingen måste regeringen, riksdagen och EU ta ett verkligt ansvar.
I Sverige finns cirka 200 000 barn som växer upp i familjer med missbruk.
I dag träffar jag politiker från Linköping, som är ett föredöme när det gäller att stötta barn till missbrukare. Här bedrivs ett framgångsrikt arbete, bland annat inom ramen för Eleonoragruppen. Under 2006 deltog 245 barn i stödgruppsverksamhet, vilket är en mycket hög siffra.
I många kommuner saknas helt den typen av verksamhet.
Men jag vill också diskutera andra verktyg som kommunerna borde använda mer: Många behöver skärpa serveringstillstånden och tillsynen av restauranger. De som serverar berusade eller inte håller på åldersgränser ska inte få fortsätta att sälja alkohol.
Alla som dricker blir inte alkoholister. Det kan vara frestande att gömma sig bakom tanken att andras problem inte är mina. Det räcker dock att tänka på de barn som drabbas för att inse att vi alla har ett ansvar.
Det behövs ett alkoholpolitiskt uppvaknande.
Gudrun Schyman