Blodtrycket kan gå i taket när man tänker på skattetrycket. Det är förståeligt; skattetrycket är en otäck metafor som låser diskussionen.
Varför inte kalla det för något tryggare, som skattebas?
Den svenska skattebasen uppgår till 54 procent av BNP. I Danmark och Frankrike är den nästan lika hög.
En del - många med ärvda pengar - menar att samhället inte kan fungera med en så omfattande offentligt finansierad service.
Det finns ekonomiska teorier och modeller som bevisar att skatterna kväver ekonomin. Och så finns det verkliga exempel - som Danmark och Sverige, med utmärkt offentlig service, låg arbetslöshet, hög tillväxt, stora överskott i budgeten och handeln med omvärlden.
Den som är intresserad av hur skattebasen används kan läsa Katarina Wizells utmärkta artikel i senaste numret av Välfärd. På två sidor ger hon en bra bild av hur basen används, samtidigt som hon väcker en del frågor.
Varför kallar man kostnaderna för utbildning för utgifter? Är det inte en investering att lära barn läsa och att utbilda läkare och ingenjörer? När privata företag programmerar en dator bokförs det som en investering. Vari ligger skillnaden?
Vilka företag fick 48 miljarder i statliga bidrag år 2005? Och varför verkar regeringen inte lika angelägen om att skära ner på bidragen till företag som i utbetalningarna i a-kassan?
Det finns flera sätt att minska skattebasen utan att det drabbar väljarna.
En skillnad mellan Sverige och andra länder är att transfereringar är skattepliktiga. Om man gör försäkringskassans utbetalningar skattefria och sänker ersättningsnivåerna med samma belopp kan skattebasen minskas med ytterligare 100 miljarder.
Man kan också låta de som har inkomster få rätt att dra av en summa som motsvarar barnbidraget per barn, medan de som inte har skattepliktiga inkomster får barnbidrag som vanligt.
Skattebasen kan minskas långt under 50 procent utan att det påverkar människors ekonomi.
I teorin borde det få blodtrycket att sjunka rejält.
Pierre Gilly