Det har aldrig inträffat förut att ett utskott i Europaparlamentet bestämmer sig för att rösta nej till en enskild kandidat till Europeiska kommissionen. När utskottet för medborgerliga rättigheter i måndags med röstsiffrorna 27 mot 26 sa nej till att italienaren Rocco Buttiglione ska ha ansvar just för medborgerliga fri- och rättigheter var det således ett unikt beslut.
För min del välkomnade jag beslutet, var också aktivt med och drev igenom det i min egen liberala grupp i utskottet. Vår ståndpunkt var kristallklar: Rocco Buttiglione är olämplig på den föreslagna posten.
Jag är en av 8 liberaler i just detta utskott som har 53 medlemmar. Där sitter också två andra svenskar, socialdemokraten Ingrid Segelström och moderaten Charlotte Cederschöld.
Situationen berör två principiella frågor. Den ena rör den värdegrund som vår union bygger på, idén om de mänskliga rättigheterna, med principerna om likabehandling och bekämpande av diskriminering.
Den andra rör frågan om parlamentets position och inflytande i det som just nu händer på europeisk nivå. Hittills har vi sett en stadig utveckling mot allt mer inflytande från det folkvalda parlamentet, på bekostnad av ministerrådet och kommissionens tidigare oinskränkta makt.
Men fortfarande är det långt kvar till den klassiska maktdelning som brukar förknippas med begreppet rättsstat. De utfrågningar som parlamentet har haft de senaste veckorna av kandidaterna till den europeiska kommissionen har formellt ingen makt. Barroso har ingen formell skyldighet alls ens om parlamentet skulle bestämma sig för att rösta nej till hela kommissionen i slutet av oktober.
Men Barroso gjorde tre utfästelser när han själv blev utfrågad av parlamentet tidigare i somras. För det första att försöka uppnå en kommission med en tredjedel kvinnor. För det andra att inte inrätta en superkommissionär. Och för det tredje att följa parlamentets beslut när det gällde enskilda kommissionärer. Om en kommissionär avvisas lovade alltså Barroso att byta ut honom/henne.
Att Barroso redan nu, innan parlamentet som helhet har fattat något beslut, uttrycker sitt fulla stöd för Buttiglione bådar inte gott. Det centrala här handlar inte om Buttiglione, utan om parlamentets roll. Om Barroso först lovar att bry sig om vad parlamentet anser och sedan snabbt påpekar att han inte påverkas alls, innebär detta att utfrågningarna förlorar allt praktiskt värde. I den liberala gruppen har också framförts uppfattningen att vi i så fall bör föreslå att utfrågningarna avskaffas -- vilket inte skulle förbättra kommissionens image.
Det som pågår just nu är en mycket viktig process mot större demokrati och transparens -- där parlamentets beslut i slutet av den här månaden kommer att bli avgörande.
För kärnan i detta är naturligtvis den värdegrund som vår union bygger på, idén om de mänskliga rättigheterna, med principerna om likabehandling och bekämpande av diskriminering.
Jag har de senaste dagarna flera gånger fått frågan om jag inte blandar samman moral och juridik, om jag inte bryter mot yttrandefrihetsprincipen när jag motsätter mig Buttiglione som kommissionär.
Jag tror att det är viktigt att vara mycket tydlig här. Buttiglione har en lång rad åsikter som gör honom kontroversiell. Det handlar inte om hans katolska tro -- jag vet många katoliker som inte delar hans uppfattning. Det handlar om något som för min del också har en djupt personlig dimension. Enligt Buttiglione bör kvinnor vara hemma och föda och sköta barn.
I praktiken sa han således till mig att jag inte borde vara i parlamentet över huvud taget. I stället borde jag vara hemma och ta hand om mina tre barn.
De närmaste två veckorna blir avgörande för om Europa under fem års tid ska ha en kommissionär på människorättsområdet som är homofob och misogyn. För min del kommer jag oavsett hur turerna går de närmaste dagarna att rösta nej till kommissionen den 26 oktober om Barroso framhärdar med att Buttiglione ska ha just detta uppdrag.
Var det någon som tyckte att politik är tråkigt?