I dag åker jag till Polen för att delta i slutförhandlingarna i FN:s klimatmöte i Poznan. Nära 10 000 delegater från hela världen har samlats för att konkretisera det nya klimatavtal som ska klubbas i Köpenhamn 2009.
Statsminister Fredrik Reinfeldt anser att vi kan vänta med att gå framåt i klimatfrågan till Köpenhamnsmötet då Sverige är EU-ordförande. Men verkligheten driver på: Halten av växthusgaser i atmosfären nådde sin högsta nivå någonsin under 2007. Den uppvärmande effekten av långlivade växthusgaser har ökat med 1,06 procent jämfört med 2006 och med 24,2 procent jämfört med 1990.
Under de senaste två åren har Sveriges anseende i klimatpolitiken devalverats. Sverige sågs tidigare som föregångare. De socialdemokratiska miljöministrarna Anna Lindh, Kjell Larsson och Lena Sommestad lade genom idogt arbete grunden till internationella klimatöverenskommelser och nationella beslut. Men nu kommer Sverige tomhänt till Poznan.
Den svenska regeringen saknar fortfarande nationella klimatmål. Bristen på klimatstrategi kan, när vi nu går in i en lågkonjunktur, innebära tiotusentals förlorade jobb inom det miljötekniska området. Bristen på klimatstrategi påverkar också konkurrenskraften hos de svenska företag som har varit framsynta och gjort klimatinvesteringar.
Vid sitt senaste besök i Sverige sade världens ledande miljöpolitiker Al Gore att "Sverige har varit bäst i världen på att svara mot de nya utmaningarna. Men precis som alla andra länder måste ni göra ännu mer". Det är inställningen till att göra något som skapar de ideologiska skiljelinjerna i den svenska klimatpolitiken: Mellan den socialdemokratiska viljan att agera med hjälp av ekonomiska styrmedel och den offentliga sektorns styrka och regeringens orubbliga tilltro till att marknadskrafterna och människors eget ansvar löser problemen åt oss.
Aleksander Gabelic