Men är det inte så att vi har tappat lika mycket på vägen hit som vi har uppnått? Vi har förlorat det mest väsentliga: kontakten med och tron på oss själva och den uråldriga visdom alla människor besitter. Den visdom som evolutionen under hundratals generationer har utvecklat i våra gener -- som ett fåtal kulturer bevarat. Kulturer som aldrig genomgått jordbruksrevolutionen utan bevarat en obruten kedja av traditionell mänsklig visdom. I många situationer och sammanhang handlar vi fortfarande rent instinktivt, men i andra sammanhang tycks det som om vi tappat all vår naturliga intuition och kunskap om det mest elementära. Jag tänker främst på barnuppfostran. Evolutionen har genom årtusenden anpassat barn och föräldrar för varandra på bästa sätt. Vi vuxna kan rationalisera bort biologiska behov -- i alla fall till en viss del -- men spädbarn kan det inte.
Den enda kunskap de föds med är den kunskap om sina egna behov som sitter i deras gener och de förväntar sig att de behoven skall bli bemötta på det sätt de är "inprogrammerade" för. I dag gör vi ofta deras medfödda behov till problem för att de inte passar in i vårt moderna liv och samhälle. Spädbarn har behov av ständig kroppskontakt. Barnet har just bott nio månader inuti en kropp där det varit varmt och ombonat så det är ju inte så konstigt. Barnet vill hela tiden vara nära, få känna kroppsvärme och mammas eller pappas hjärtslag. Dessutom är det naturligt för ett spädbarn att äta ofta, så ofta som var 20:e minut, även på natten, men vi lägger i stället barnet i en egen säng, som jämfört med livmodern måste kännas oändligt stor och kall. Vill barnet inte sova där, så har man ett problem och problem är ju till för att lösas. Många är de metoder som går ut på att lära barn att sova ensamma. Den värsta är den där barnet skriker sig till sömns. Skriker efter den enda tryggheten i världen, föräldrarna, innan det ger upp och tystnar eller kollapsar. Ett ytterligare exempel på att vi gör det naturliga till något onaturligt gäller amningen. Det är naturligt för barn att deltidsamma i 3--4 år, att amma så stora barn brukar inte gillas i vår kultur. De flesta ser det som onaturligt, en del menar till och med att det skulle vara incestuöst, men vem är det då som ska ifrågasättas egentligen?
Mamma och barn som bara gör det som människan gjort sedan urminnes tider eller betraktaren som får sexuella anspelningar som nog säger mer om nutidens förvridna sexualsyn än om saken i sig. Jag kanske inte behöver nämna att den här typen av problem inte existerar i jägar- och samlarsamhällen eller andra uråldriga kulturer.
Det finns mycket intressant läsning i ämnet, för att nämna några: Thomas Ljungberg, Meredith Small och inte minst Jean Liedloff, författaren till boken "Kontinuumbegreppet". Liedloff har gett upphov till lite av en folkrörelse i flera länder där människor betonar vikten av att se sig som biologiska varelser, tar hänsyn till sina biologiska behov och återuppta kontakten med sin egen inneboende visdom -- den uråldriga visdom som inte kräver vetenskapliga belägg för att vi ska våga tro på den.
Det som funkat i årtusenden borde funka i några år till. Den nutidsmyopiska moderna människan måste våga se till sin sanna natur och inse att inom vissa områden var det faktiskt bättre förr. Hedenhösarna har ett och annat att lära sina sentida ättlingar.