En stad profilerar sig bland annat genom sina torg. Men vad ska torgen användas till? Ja, vad gäller Linköping har till exempel byggnämnden i en handling från förra året sagt att torgen, förutom att vara mötesplatser, är till för allmänna aktiviteter, handel och serveringar för kaféer och restauranger.
Med utgångspunkt från byggnämndens beskrivning är det svårt att uppfatta Hospitalstorget, trots namnet, som ett "riktigt" torg. Även om detta torg har kvalitéer som kanske inte något annat torg i Linköping, har kommunen under tiotals år låtit Hospitalstorget vara det "övergivna torget".
Visserligen har det funnits idéer och planer men som aldrig, tycks det, förverkligas. Vissa av dessa inger dock förhoppningar såsom när man i en ansökan till Westman-Wernerska fonden skriver att man önskar medel för att ta fram torgets arkitektoniska kvalitéer och i ansökan konstaterar att "uppdelningen av torgets yta kännetecknas av 1970-talets syn på bilar och gående och bristande respekt för arkitektoniska kvalitéer av historisk art".
Det har även funnits andra idéer. Vissa av dessa som framförts av både ledande politiker och tjänstemän inom kommunen är av det mer "skrämmande" slaget. Som när man talar om att använda Hospitalstorget till en stor cykelparkering.
Den konspiratoriskt lagde skulle kunna hävda att det är för att dölja eftersattheten av denna del av innerstaden som gjort att man nu mer eller mindre blockerar Nygatan från Trädgårdstorget västerut med en illa skött cykelparkering, ett par insynsskyddande stora reklamtavlor samt en ambulerande vagn för korvförsäljning.
Detta i stället för att ge det stora antalet fotgängare, som från Trädgårdstorget nu väljer Tannerforsgatan mot Stora Torget, ett alternativ med exempelvis en inbjudande entré till ett vackert torg med välskötta omgivningar. En rejäl upprustning skulle också tjäna deras intresse som i området försöker att bedriva olika typer av handel och annan verksamhet, och som trots sin mycket centrala placering befinner sig i ett slags b-läge.
Jag vet också att handlarna i området under många år har framfört idéer till kommunen om hur denna del av city skulle kunna utformas och då också blivit positivt bemötta av ansvariga tjänstemän som vitsordat det stora behovet att ta sig an detta. Tjänstemän har dock kommit och gått utan att några som helst synliga resultat åstadkommits.
Även om kommunen i dag verkar prioritera sina innerstadsprojekt utifrån fastighetsägarnas önskningar och vilja att vara medfinansiärer, riktar jag min uppmaning till de politiska företrädarna att ta er an denna bortglömda del av staden. Och låt inte andra satsningar som görs för att utveckla innerstaden skymmas av denna mångåriga underlåtenhet.
Mikael Sleman