Jag vet att det inte går att jämföra olika år med varandra. Det går inte att jämt säga "det var bättre förr" för det var det naturligtvis inte.
Men det är svårt att låta bli att tänka på sina egna barn när de var små precis som lilla Amanda som sitter och viftar med tårna i gungan och med en eftertänksam min mot fotografen. Jag pratar om Amanda Jakobsson, 1,5 år, som bröt benet och hamnade i en krånglig vårdapparat och som Corren skrev om i onsdagstidningen.
Tänk om det varit så när mina egna barn var små?
Det var nästan alltid precis tvärtom!
Vi tog dem resolut i bilen och körde till akuten. Ena dagen var det en öroninflammation som fick penicillin på öronmottagningen. Visst, vi gnölade lite då och då över väntetiderna, men det var ju långt innan vi visste hur långa de kunde bli!
Vi togs i alla fall emot.
Nästa dag var det kliande eksem och tredje dagen krupp. Det var astmaanfall och det var sår som eventuellt kanske måste sys. Det var misstänksamma kikhosteattacker och magsjuka som aldrig ville gå över.
Vi åkte som sagt raka vägen till akuten eller till öron eller barnkliniken.
Aldrig att någon sa åt oss att skaffa remiss först. Det var ingen som skickade iväg oss till en vårdcentral med en ny tid.
Okej, det är kanske sådana som vi som "förstört" sjukvården, vi som tog för givet att vården var direkt och alltid tillgänglig. Som inte ville vänta hemma med små barn till nästa dag. Vi var oroliga föräldrar som så gott som alltid fick goda råd, tröst och medicin med oss hem. Ibland ett telefonnummer till en läkare som sa: Ring när du vill, ring hem om det behövs!!!
Nej, jag ville inte utnyttja honom, men han ringde själv, en gång om dagen i en veckas tid för att förhöra sig om babyn och hennes feber som hade så svårt att släppa.
Vi fick en läkare till den förstfödda som ordnade en plats på infektion (egentligen inte så mycket för hennes skull som för hennes jättenervösa föräldrar). I förbifarten kollade han också den lillas pappas blodtryck och ordinerade vidare undersökning.
Ja, men det här blev ju ett lovord till den sjukvård vi hade då! Eller rättare sagt till de möjligheter vi och våra barn hade. Det var väldigt tryggt och vi tog allt det där för givet; barnen och även de som var gamla skulle tas om hand på bästa medicinska och empatiska sätt.
Det var en gång en sjukvård