Djup depression är en av de vanligaste orsakerna till att många väljer att avsluta sina liv.
Andra lever i rädsla för åldrandets möjliga konsekvenser. Att förlora sin självständighet och bli beroende av andra är för många en outhärdlig tanke. Till detta kommer skräcken för smärta och lidande.
Vi tror dock att det är möjligt att tillsammans skapa ett samhälle där tröst kan ges till den som sörjer, lindring till den som lider, hjälp och hopp till den som upplever hopplöshet. Att sjukvården och samhället skulle kapitulera inför livets komplexitet och i stället erbjuda att avsluta livet kan knappast vara en målsättning är värdigt ett civiliserat samhälle.
Till läkarens nuvarande uppdrag - trösta, lindra och bota - skulle man alltså lägga till det diametralt motsatta: Att avsluta livet. Det är en dramatisk omdefiniering av vad sjukvård handlar om. Dessutom ter sig uppdragen att signalera hopp och samtidigt erbjuda dödshjälp som psykologiskt svåra att kombinera.
Det finns onekligen brister i dagens palliativa vård och en del döende patienter lider därför tyvärr i onödan.
Detta har blivit ett argument för att införa dödshjälp. Vi har svårt att förstå det synsättet. I stället måste den framtida utmaningen, enligt oss, bestå i att utveckla den palliativa vården i hela Sverige. Kompetens bland läkare och annan sjukvårdspersonal kan utvecklas ytterligare och metoderna kring smärtlindring förfinas. Professurerna måste bli fler och teknikutvecklingen snabbare. Ingen vill att livets slutskede ska präglas av smärta och lidande.
All samlad erfarenhet bekräftar också att dödshjälp i stort sett inte efterfrågas när den palliativa vården är utbyggd och väl fungerande.
Rätten att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt är inte lika med rätten att få dödshjälp. Tvärtom - rätten till en värdig död är att få uppleva att man bemöts med respekt och värdighet och att samhället gör allt så att vi kan dö utan plågor och vånda.
Enligt förespråkarna för dödshjälp ska läkarna ha en central roll. Läkarna ska bedöma om den enskilda personen är beslutskapabel. Självbestämmandeargumentet är således ett icke-argument eftersom individens rätt till dödshjälp ju ska kontrolleras och bedömas av någon annan. I samma stund som vi bestämmer kriterier för vilka som ska tillåtas avsluta sina liv har vi också bestämt vilken typ av liv som vi erkänner som meningslösa.
Signalverkan ska inte underskattas. Frågan är hur de som uppfyller kriterierna - men ändå inte vill avsluta sina liv - skulle uppfatta samhällets signaler?
Vi får nog även i framtiden acceptera att dödsögonblicket är något som vi inte kan styra över helt och fullt. Däremot ska vi göra allt vi kan för att döendet ska vara värdigt för alla människor. Ingen ska behöva vara rädd för att åldras och alla vi har alla rätt på ett värdigt slut på våra liv.
Christina Doctare
Eva Johnsson