En brittisk journalist frågade en chassidisk rabbin i norra London varför hans familj inte hade teve hemma. Rabbinen tittade förvånat på journalisten och sa: "Om du hade haft en farlig kloak i ditt vardagsrum som dina barn kunde falla ner i, hade du då inte sett till att ta bort den?"
Även om vi andra inte tillhör ett litet djupt religiöst samfund med en antimodernistisk udd, så kan kanske bilden av teven som kloak vara talande. En kloak som alltför många fastnat i som flugor i flugpappret och vars stank blivit till ett olyckligt normaltillstånd i vår kultur.
Det kanske kan uppfattas som hårda ord, och få saker provocerar nuförtiden som att allvarligt mena att teve är skadligt och bör undvikas. Jag har växt upp med teven och blivit en tevetorsk som de flesta andra och många barndomsminnen är just teveminnen från den ideologiskt färgade statstelevisionens glansdagar.
Tidigare resonerade jag likt vissa mediekritiker att det är det innehållsliga som felar - patetiska nakenjannar, våld, konsumism och konstigheter - men jag tror numera att det är själva mediet som är problemet. Oavsett vilka program som sänds är teven negativ för oss människor, och de positiva aspekter som också finns väger inte på något sätt upp de negativa.
Teven passiviserar, förslöar och tar död på kreativitet. Barns motoriska träning får stå tillbaka inför en barndom som präglas av blåflimrande hypnos, håglös tristess och den våldskultur som förmedlas via teve - men även via många dataspel. Teven uppmuntrar alienation från naturliga sociala sammanhang; familjemåltider, lek, mellanmänskliga samtal, utomhusvistelser kommer på undantag eller försvinner.
Teven gynnar storföretagens kommersiella intressen via reklam och värderingar i filmer och program; teveapparaten blir altaret i våra vardagsrum för konsumismens bedrägliga pseudoreligion. Teve likriktar och föser in mänsklig pluralism i en trång ram, skapar mindervärdeskomplex hos unga tonåringar och barn, motverkar regional mångfald och dialekter och leder till monokulturell kloning.
Allt teve förmedlar blir till snuttifierad underhållning, det komplexa får stå tillbaka för snabba klipp och förenklingar. Tevemediet undergräver de sista resterna av muntligt berättande och läsande; den rika muntliga och skriftliga kulturen tas över av en tom bildkultur. Teven formar våra inre bilder som få andra medier och ersätter själen och fantasins rika symbollandskap med andefattig infotainment, neurosframkallande nyheter och sedefördärvande såpor.
Det var i april i år som vår familj tog det stora steget och slängde ut den skadliga mackapären, och med ens kändes hemmet renare på något sätt.
Tevens trollmakt var bruten, och vi kunde spendera nyvunna timmar till annat. Även om jag fått en släng av abstinens emellanåt och ibland saknar en brittisk deckare eller vackra naturprogram, så förblir teven något vi lämnat bakom oss. Det moderna samhället är tillräckligt problematiskt för unga att växa upp i och jag vill hålla min 1½-åring borta från dumburkskloaken in i det längsta.
Nu vill majoriteten i riksdagen slopa tevelicensen - som var lite konstig eftersom man betalade för innehav av en apparat som man redan köpt - med en allmän medieavgift. Att tevelicensen inte passar vår tid, med tevekort i datorer och internet är förståeligt, men att regimen i vårt land vill påtvinga oss alla en obligatorisk avgift är beklämmande.
Baka in avgiften i den allmänna skatten - vi betalar redan sådant vi inte tycker om via skatten -- men varför göra den till ytterligare en direkt pålaga. Det kommer bara leda till att tusentals nya pensionärer och ungdomar hamnar hos kronofogden.
Vi som inte har teve, inte vill ha teve, inte vill betala för att andra ska kunna ha teve för att vi anser att det är skadligt tvingas också till att betala. Kommer medieavgiftens faktura neddimpande i brevlådan kommer den återsändas med orden "Ej beställt. Kravet bestrids". Dumburksdiktatoriska fasoner.