Det är viktigt att hushålla med samhällets resurser - i synnerhet sjukvårdens. Men det betyder inte att alla nedskärningar är kloka eller önskvärda. I Göteborg har man bestämt sig för att undanta de allra svårast sjuka Parkinsonspatienterna från den behandling som skulle ge dem livet tillbaka. Det är ofattbart cyniskt och kortsiktigt.
De senaste åren har det utvecklats fenomenalt effektiva läkemedel mot neurologiska sjukdomar som Parkinsons och multipel skleros. De nya läkemedlen kan bromsa sjukdomsförloppet och i vissa fall göra patienten symtomfri. Det går inte att överskatta effekten på de sjukas livskvalitet.
Ett av dessa nya läkemedel kallas Duodopa. Det används för Parkinsonspatienter där förloppet har gått så långt att tabletter inte längre hjälper. I stället ges medicinen rakt in i tarmen med hjälp av en pump och en inopererad sond. Vissa patienter som haft svåra problem med motoriken blir praktiskt taget symptomfria och kan återgå till yrkeslivet; något som vore helt otänkbart utan medicinen. Det påverkar inte bara livskvaliteten utan också påfrestningen på vården och socialförsäkringssystemet.
Nu har Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg ställt saken på sin spets genom att, med hänvisning till kostnadsbesparingar, dra in medicinen. Någon annan adekvat behandling finns inte, så tills dess att beslutet upphävs kommer inga nya patienter att få medicin mot svår Parkinson.
Det rör nu inte sig om särskilt många. Sammanlagt är det bara drygt hundra patienter i hela Sverige som står på Duodopa, i Östergötland knappt tio. Mediciner som används för så begränsade patientgrupper är dyra eftersom miljardkostnaden för att forska fram nya läkemedel inte kan delas av så många. Och Duodopa är dyr medicin, det är inte tu tal om saken. Den kostar 1 000 kronor per dag och patient. Det är den kostnad som syns, som en budgetansvarig administratör lätt kan identifiera.
Men så enkelt är det inte. Det som inte syns är den kostnad som samhället hade tvingats betala om medicinen inte funnits (eller skrivits ut). Patienter som i dag är friska nog för att arbeta hade i stället varit sjukskrivna och patientgruppens behov av vård hade ökat markant.
Duodopa må vara en dyr medicin, men alternativen är ännu dyrare. För mindre än ett år sedan bedömde Läkemedelsförmånsverket enligt konstens alla regler att behandling med Duodopa är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt. När Sahlgrenska bestämmer sig för att dra in medicinen skjuter man bara över kostnaden på någon annan del av det offentliga systemet. Till sist är det skattebetalarna som tvingas betala för sämre vård.
Det är i grunden orimligt att lokala beslutsfattare kan fatta beslut som på ett så tydligt sätt går emot såväl patienternas, de anhörigas som samhällets intressen. Vården måste lyfta blicken och konstruera ett ersättningssystem som tar hänsyn till helheten och väger in både utgifter och kostnadsbesparingar. För ingen förespråkar väl ett system som alla förlorar på?
Karl-Gunnar Skoog
Lars Bertil Grundström