Eftersom de flesta svenska politiker med jordbruksministern i spetsen tycks vilja ta åtminstone hälften av EU:s jordbruksstöd och lägga de pengarna på miljöstöd till jordbruket finns det anledning att reflektera över en del fakta och följder.
CAP, EU:s jordbrukspolitik, reformerades strax före Sveriges inträde. Spannmålspriset till bönderna sänktes från 1.40 SEK till 1.00. Samtidigt uppskattades den normala skörden på varje gärde, varje gård, och brukaren fick årligen 40 öre för varje kg normalskörd (lite mindre för vall och lite mer för proteingrödor). Eftersom politikerna i alla europeiska länder utom Sverige då hade krigets svält i gott minne ville man därmed behålla en stor areal jordbruksmark men minska intensiteten i brukandet. Med lägre kilopris trodde man att bönderna skulle spruta och gödsla mindre, vilket skulle ge en bättre miljö och minskade dyra exportöverskott, samtidigt som maten blev billigare. Således fick brukarna till de goda jordarna i Skåne mycket högre arealbidrag än Norrbottens småbrukare och mest av alla fick - och får - den största jordägaren, det brittiska kungahuset.
Eftersom WTO inte tillåter produktionsbundna stöd har det här systemet gjorts om så att varje brukare i dag får en lika stor summa pengar som förut men oberoende av vad som odlas, bara åkrarna inte förbuskas. Detta kallas gårdsstöd.
Systemet medförde att svenska konsumenters matpriser sjönk vid EU-inträdet och har alltsedan dess legat på en låg nivå.
Dessutom betalar EU och staterna en hel del ersättningar för böndernas miljöarbete, men gårdsstödet utgör 80 procent av ersättningarna, och det är den delen politikerna vill omvandla till miljöstöd.
EU:s och statens årliga utbetalningar till de svenska bönderna uppgår till mellan sex och sju miljarder kronor. Böndernas samlade vinst = arbets- och kapitalersättning uppgår till cirka åtta miljarder. Ersättningarna har alltså en enorm betydelse på matens prisnivå.
Miljöstöd betalas ut som ersättning för extra arbete eller kostnader som bönderna har för att bruka mindre produktiv mark eller bruka jorden på ett mindre kostnadseffektivt sätt. Omkring en miljard kronor betalas till exempel ut för ekologisk odling i Sverige eftersom den kräver minst lika mycket arbete men bara ger 65 procent skörd. Gräsbeväxta kantzoner, våtmarker, lieslåtter och skogsbete är kostsamma miljöåtgärder som knappast skulle förekomma utan ekonomisk ersättning.
Om nu en stor del av gårdsstödet, som inte kräver någon motprestation, ersätts av miljöstöd som fördyrar bondens arbete måste givetvis matpriserna höjas. Ingen ställer upp på att göra mer arbete utan att få mer betalt.
EU:s gårdsstöd är inte ett stöd till bönderna, det är ett stöd till livsmedelskonsumenterna. Att använda de pengarna till något annat, om än så vällovligt, innebär en direkt skattehöjning.
Håkan Stensson