En elefant ser både lika och olika ut framifrån respektive bakifrån.
Alliansen har presenterat sin bild av landstinget. Allt är under kontroll. Det behövs inga sparbeting. Professionen löser uppgiften. Men vi anställda hör annat. Vi belastar ekonomin genom att arbeta. Anställningsstopp gäller.
Redan efter ett halvår överges vårdcentralernas ackrediteringsavtal. De som genom hårt arbete fått balans i ekonomin ska lämna pengar till de som inte lyckas. Ingånget avtal har inget värde. Väntetiderna ökar. Kostnaderna för hyrläkare och jourer ökar. Överbeläggningarna ökar.
Hur det blev så här? Ja, inte var det bättre förr, men då fanns åtminstone mötesplatser för att diskutera problemet. Det fanns en organisation. Nu har den plattats ut. Avståndet till beslutsfattarna har blivit långt. Mycket långt. Verksamhetsutvecklare predikar "lean-konceptet". Ledningsgrupperna mässar gemensamma värdegrunder. Högläsande ur katekesen skall få oss in på den rätta vägen. Det är patetiskt. Att försöka styra en organisation som omsätter flera miljarder, som om den vore en dagisklass. Hur kunde det bli så?
Att den nuvarande majoriteten inte klarar av sitt uppdrag är inte bara deras eget fel. Den förra majoriteten slog sönder den geografiska organisationsstrukturen. Man införde ett nytt begrepp - "närsjukvård". Verksamheten skulle styras med hjälp av prioriteringslistor. Centralisering skulle minska antalet jourlinjer och öka produktiviteten. Patienter och vårdpersonal fick resa.
Men, det blev inte som man tänkt. Närsjukvård låter i och för sig som något bra, men eftersom ingen visste vad det var, så blev innehållet olika, i olika delar av landstinget. Närsjukvården blev ett våtvärmande omslag.
Prioriteringar blev ett fult ord. Medborgarnas skall inte oroas av att resurserna inte räcker. Istället skall de matas med statistik, jämförelser och valfrihet. Centraliseringen ledde till ökad specialisering. Fler jourlinjer måste införas.
Följden har blivit en djupt ojämlik och ineffektiv vård, speciellt inom de opererande specialiteterna. Inget av sjukhusen fungerar särskilt bra. Det finns ändå flera verksamheter som fungerar. Har patienten rätt diagnos och hamnar på rätt ställe så är vården bra. Men, den som är sjuk har ingen valfrihet. Man får acceptera den vårdgivare som tar emot. För utan gemensam sjukvårdsledningen bestämmer varje enhet själv vad den skall göra respektive inte göra. Vem som skall göra det istället är någon annans problem.
Så nu har vi en situation där de döva låter sig ledas av de blinda. Ledningsgrupper utan förankring i verksamheten rapporterar till politiker som helt verkar sakna insikter om sjukvårdens gigantiska problem.
Så tag minst ett steg tillbaka, om elefanten lyfter på snabeln!
PER AHLSTRÖM, ÖVERLÄKARE VID MOTALA LASARETT