Kan det verkligen vara en bra lösning att placera alla rektorer så långt som möjligt från de skolor de är satta att leda? Det är ändå precis det som de högsta cheferna i Ödeshög tänker göra.
Alla rektorer och all övrig bemanning på skolkontoret ska flyttas till det nya kommunhuset i centrum. Beslutet går på tvärs mot vad erfarenhet och forskning säger är bäst. Det finns nämligen ett tydligt samband mellan en närvarande rektor och goda elevresultat.
Skollagen gör också att många beslut inte kan delegeras, utan måste tas av rektor, vilket kräver goda kunskaper om det som sker dagligen på en skola. På Fridtjuv Bergskolan finns sedan ett par år tillbaka inte någon rektor. Erfarenheterna därifrån är inte positiva - men ändå ska nu alla rektorer samlas på ett ställe hos sina överordnade. Det anses viktigare att alla chefer i kommunen har nära till varandra än att de finns i den verksamhet de ska leda.
Vill du som förälder träffa rektorn på ditt barns skola eller lösa en praktisk fråga så ska du inte gå till skolan, utan styra stegen mot det nya kommunhuset i centrum. Vill du som elev prata med din rektor om något viktigt måste du försöka hinna till Centrumhuset på en kvartsrast. Vill du som anställd möta din närmaste chef finns han inte nära arbetsplatsen du jobbar på, utan i ett hus vid Ödeshögs torg.
Om vi översätter den här organisationen till en större kommun som Linköping skulle alla rektorer sitta tillsammans i stadshuset i stället för ute på skolorna. Effekten på varje skola är precis den samma i en liten kommun som i en stor kommun, som Linköping.
Beslutet om flytten har tagits trots att personalen på Fridtjuv Bergskolan och Lysingskolan försökt peka på alla nackdelar. En enad personalgrupp har vid upprepade tillfällen inbjudit till en dialog med biträdande kommunchef - men han har trots de olika förslag som getts inte varit intresserad av att göra ett besök på skolorna. Tyvärr är det här bara det senaste exemplet på en ledningskultur som börjar sprida sig bland de högre tjänstemännen i kommunen. Det är inte längre intressant att lyssna till personal eller brukare, utan det anses smidigare att ta besluten i slutna sammanträdesrum.
Frustrationen över att inte bli lyssnad till eller tagen på allvar gör att flera personalgrupper den senaste tiden har sett sig tvingade att gå till massmedia med sin kritik. En direkt dialog är bättre, men när bara en part är intresserad är det svårt att få till någon sådan.
Men kanske ska vi inte vara allt för hårda i våra domar över de högsta cheferna. Det är väl inte så konstigt att de inte har möjlighet att besöka skolorna för att möta personalen. Avståndet mellan kommunhuset och verksamheten kan ju ibland vara förvånansvärt långt.
Anette Zettervall-Olsson
Irene Ehn