Varför alla dessa utsatta skyddslösa kvinnor? Varför tycks alltid sexualiteten bli så destruktiv i unga kvinnors liv? I varje fall i skönlitteraturen och kanske ännu mer i medierna. Hur var det i våra egna unga liv? Vi är några kvinnor ur olika generationer som träffas då och då kring böcker som vi läst. Senaste månaderna har vi talat om flera romaner av Joyce Carol Oates. I samtliga förekommer det unga skyddslösa kvinnor som blir sexuellt utnyttjade. En av dem är Marilyn Monroe kring vilken Oates spinner en fiktiv men verklighetsbaserad rysare på nästan niohundra sidor, romanen Blonde. Sexdrottningen Marilyn - bakom henne döljer sig det misshandlade barnhemsbarnet Norma Jeane, den unga flickan som törstar efter kärlek men som utnyttjas av den ena mannen efter den andra, inte minst av filmindustrins cyniska direktörer, fram till den dag hon tar sitt liv med en överdos.
Unga kvinnor som inte kan sätta gränser för sig själva, inte känna stolthet över den egna kroppen, inte så mycket stolthet att de avstår från att lämna ut den till användning. Har det alltid varit så?
De äldsta i vår litteraturcirkel kunde vittna om skyddad familjeflicksuppfostran på 30- och 40-talen. Och fortfarande i det begynnande 60-talet när jag själv var ung, var det skandal att en skolkamrat var gravid när hon tog studenten! Hon gifte sig förstås strax efter. Skam och heder omgärdade länge flickors sexualitet i den svenska borgerligheten. Vad killarna sysslade med diskuterades inte. Har man personliga minnen av ett sådant skyddat liv finner man det kanske inte så märkligt att familjer från andra kulturer håller stenhård koll på sina döttrar när de hamnar i det frisläppta landet Sverige.
En bit in på 60-talet kom den sexuella revolutionen och samtidigt med den p-pillren och allt tycktes ändras. Till det bättre? Ja, det är frågan. Blev unga tjejer bättre på att ta ansvar för sig själva? Fick de större självförtroende? Blev de mer jämställda med killarna? Ständiga rapporter om gruppvåldtäkter och förnedrande domstolsförhör där våldtagna kvinnor blir utsatta för ytterligare en - verbal - våldtäkt visar att det som kallats sexuell frigörelse ofta bara är en förstärkning av gammal ond manlig dubbelmoral.
Jag kliver nästan hundra år tillbaka i tiden och läser på nytt Elin Wägners roman Pennskaftet, den kvicka friska romanen från 1910 som gav oss kvinnliga journalister en egen yrkesidentitet - de kvinnliga pennskaften blev en motkraft mot de manliga murvlarna. Men därutöver är den boken, enligt ett företal i min utgåva från 1969 av den legendariska Barbro Alving, signaturen Bang, en "pionjärroman för en friare syn på kärleken, en ny erotisk moral för kvinnans del".
Och det som tycks ha inspirerat Elin Wägner till den boken är just bittra egna erfarenheter av manlig dubbelmoral. Året innan hade hon efter sitt genombrott med romanen Norrtullsligan blivit påhoppad i flera insändare i stockholmstidningarna av en person som utgav sig för att vara en i London bosatt bekymrad landsmaninna med ett brinnande modershjärta: "Vi måste skydda våra söner mot de kvinnor, som göra ett halvt steg före äktenskapet av det sexuella slaget, som smyga på dåliga vägar eller idka en flirt, som förbränner deras sinnen och pliktkänsla."
Det visade sig snart att "landsmaninnan" var en före detta älskare till Elin Wägner, tidningsmannen Hjalmar Jönsson, en "närsynt karl med obetydligt utseende och glasögon, vars aktiviteter i kärleksaffärer något förvånade." För hans skull hade hon som 23-årig journalistvikarie nästan begått självmord - när han övergav henne för en annan. "Han var nog den siste som skulle tala med moralens stora bokstäver om unga kvinnor på dåliga vägar, skriver Bang". Kanske kan man kalla det en projektion av det egna dåliga samvetet.
I morgon firar Elin Wägnersällskapet 60-årsjubileet av Elin Wägners inval i Svenska Akademien i Börssalen i Stockholm. Då skall jag tänka på herr Jönssons betydelse för "Elin Wägners just begynnande unga författeri", en lektion i dubbelmoral som hon förmådde omsätta i stor litteratur.