Det händer att man tänker på sej själv. Vissa dar förstår man inte att man blev så ovanligt lyckad i en hel värld av dumproppar, andra stunder begriper man inte varför alla andra är så snygga och begåvade medan man själv och allt annat är en trasa, som den gode Almquist sa på sin tid.
Vad som formar en människa hinns inte med här på 2 500 tecken som den mallade verkligheten kräver och gör oss pladderglada till strikta och kortfattade personligheter.
Familj, vänner och social bakgrund i allmänhet knådar folk till vad dom blir. Och så skolan, förstås. Vår gymnasieklass hade 35-årsjubileum häromdan, en tillställning där en massa tanter och farbröder påstod att dom gått i min klass. Vår gamla matte- och fysiklärare visade oss runt i lokaliteter vi glömt fanns i vår gamla skola.
Det i övrigt stolta året 1968 gav mattegubben mej nolla i matte. Gubbe sa vi redan på den tiden, han kan ha varit i tjugofem-trettioårsåldern då, men för oss artonåringar var det övermoget. Nu berättade han om hur arbetet förändrats genom åren, om allehanda eftergifter som gjort undervisningen mer strömlinjeformad: "man måste också ta det försiktigt i dag och vara lite av socialarbetare".
När jag fick en chans väste jag till honom att "på vår tid var du varken strömlinjeformad eller socialarbetare, precis"!
Vi var de första gymnasieeleverna som gavs sifferbetyg och ryktet sa att man inte kunde få nolla om man var närvarande på lektionerna. Det påminde jag honom om då, när vi fick betygen vid juletid 1968. Han skrattade och sa: "närvarande haha, ja men på vilket sätt sen"! Han hade tyvärr rätt, nollan var inte orättvis, men den LÄT bra illa.
Jag undvek siffror och följde ordens väg. Där går jag än och lallar i en bransch som emellanåt knappt andas själv längre. Politiskt korrekta uttalanden om språkets viktiga roll åtföljs inte av handling. Ta tidningarna, till exempel. De innehåller - förutom bilder -- ett visst mått av ord - men anser sig inte ha råd med korrekturläsning i utsträckning som förr.
Under den tid när tanterna och farbröderna och jag gick i skolan hade klassklyftorna börjat plana ut en smula, nu är inte bara ekonomiska skillnader boven, språket är också utslagsgivande, i två bemärkelser.
Nu dyker plötsligt en tanke upp: tänk om det rent av är mattegubbens (ja, matematikens, egentligen) förtjänst att somliga börjar intressera sej för språk, de matematiska ord jag minns var lattjo. Som jag grubblade över vad gubben menade med "talpar". Inte bröt han på finska och menade "tallbarr", så vad var då en "talp"? Och binära talsystem? "Binära" måste väl ha med honung att göra? Man har bikupor precis utanför huset?
Fast visst, det är inte i vägen att kunna räkna heller. Men så tog jag också upp mej till en etta i slutbetyget!