Återigen är det också spännande att vara en av 22. Förra gången var hösten 1995 när jag blev en av Sveri- ges 22 första folkvalda Europaparlamentariker.
Som ansvarig minister för internationellt utvecklingssamarbete och Sveriges bistånd får jag kombinera mina erfarenheter av internationellt samarbete med engagemang för världens fattiga. Det är bara genom ökat samarbete som fattigdom, konflikter, miljöförstörelse och smittspridning kan lindras. Vi lever i en tid då det är möjligt att fler ska kunna växa upp utan hunger, i fred och försoning. Men det förutsätter samarbete och att vi inser att vi är beroende av varandra i en global värld.
I höst har jag besökt Tanzania och Zambia. Det som slår mig är att oavsett var i världen vi bor har vi på många sätt samma drivkrafter, känslor och förhoppningar.
Vi vill kunna förverkliga våra liv och vår potential. Jag är glad och tacksam över att få vara född i vår del av världen och att min dotter kan växa upp i Sverige. På samma sätt som hon drömmer om framtiden gör en tanzanisk flicka det. Och på samma sätt som jag vill att hon ska känna sig trygg, vill föräldrar i Zambia att deras barn ska vara det. Vi skiljer oss inte åt på det sättet, men förutsättningarna för tryggheten är ibland oändligt olika.
För många mammor i Tanzania och Zambia är bristen på rent vatten, mat och elektricitet vardag. Rätten till bra skola är ingen självklarhet. Smittspridningen och risken för våld och konflikter är mycket större. Men dessa mammor söker inte i första hand välgörenhet, utan vill ha möjligheter att skapa sin egen framtid för sig och sina familjer.
En som skapat möjligheter för många är årets fredspristagare professor Muhammed Yunus. Jag hade förmånen att på Luciadagen stå värd för en lunch för honom. Den bank han har byggt upp, Grameen Bank, har med små medel uträttat storverk. Tack vare smålån (mikrokrediter) till fattiga människor i Bangladesh har ett mycket stort antal människor kunnat lyfta sig själva och sina familjer ur fattigdom. Av låntagarna är 97 procent kvinnor.
Detta är inspirerande. Vi står i dag inför ett förändringsarbete av det svenska utvecklingssamarbetet. Mina utgångspunkter är glädjen över att få verka i Sverige, de utsatta människorna i vår värld och att det finns möjligheter att häva fattigdom och utanförskap. Sverige har lång erfarenhet av biståndsarbete, men jag tror att även vi måste tänka nytt. Mycket pengar till utvecklingssamarbete är inte i sig själv ett recept för att nå framgång.
För mig är det centralt att svenskt utvecklingssamarbete utgår från individernas situation. Bidrar vi till att bygga upp samhällen där demokratiska värderingar respekteras? Där kvinnor har samma rättigheter och möjligheter som män? Säger vi ifrån till regeringar i länder som är stora biståndsmottagare när övergrepp begås? Är kampen mot korruption integrerad i våra samarbetsstrategier? Säkerställs kvalitet och effektivitet i biståndet? Frågor som dessa måste vi kunna besvara med ett ja.
Det är detta förnyelsearbete som jag nu har anförtrotts att leda. Jag ser fram emot att få arbeta med enskilda organisationer och kyrkor, bistånds- myndigheten Sida, näringslivet, volontärer, diplomater och studenter för att bredda och fördjupa vårt engagemang för en fredligare och rikare värld.
Jag önskar Correns läsare ett gott förhoppningsfullt år!