Kvalitén på statliga utredningar har gått ner på senare år. Det har blivit allt vanligare att vad som levereras är hastverk som precis följer vad regeringen i förväg bestämt sig för att utredningen skulle komma fram till.
Ändå måste egendomsskattekommittén vara en extremt usel utredning även jämfört med andra samtida statliga kommittéer. Redan innan utredningen lagt sina förslag har inte bara fristående kritiker mosat dem utan även regeringen har skyndat ut med avståndstagande.
Det märkliga med denna utredning är att den leds av en av de verkligt tunga socialdemokraterna i riksdagen, finansutskottets ordförande Jan Bergqvist. Man frestas tro att han lagt sina vettlösa förslag mest för att visa att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet inte fungerar. Det är nämligen efter uppgörelser med dessa partier som förslagen spikats.
Ett av kommitténs förslag är en sänkning av fastighetsskatten. Den ska tillgå så att bara halva taxeringsvärdet läggs till grund för skatten. Reformen ska finansieras genom en höjning av skatten vid försäljning av fastigheter.
Den uppenbara svagheten med förslaget är att det till höga kostnader lindrar skatten för grupper som redan nu betalar ganska litet i fastighetsskatt. Detta är en eftergift för högljudda men orealistiska krav på att skatten helt ska avskaffas. I själva verket är den ett prob-lem bara i de storstäder och i de kustområden där huspriserna ökat våldsamt under senare år. Där har de som köpt sitt hus för många år sedan fått kraftiga skattehöjningar därför att deras grannar sålt sina hus med god förtjänst. De som däremot vill bo kvar har ju inte fått mer pengar för att betala skatterna.
Att höja vinstskatten är väl i och för sig inte orimligt, men får egendomliga konsekvenser. Eftersom den som vill flytta från en villa eller bostadsrätt oftast måste köpa sig en ny bostad till lika uppskruvade priser som man sålt för finns möjligheten att skjuta upp skatten. Utredningen tänker sig nu att alla som fått detta uppskov ska tvingas betala den nya högre skatten när förutsättningarna för uppskov inte föreligger längre. Det betyder att de som sålde förra året eller för tio år sedan eller ännu längre tillbaka, utan minsta aning om det nya skatteförslaget, skulle tvingas betala för en sänkning av fastighetsskatten som de själva aldrig kommit i åtnjutande av. Detta är absurt.
Utredningens förslag när det gäller förmögenhetsskatten är ännu värre. Denna skatt är uppenbart orättvis eftersom de rikaste i stor utsträckning kan slingra sig ifrån den. Villaägare som drabbas av den har inga inkomster av denna sin förmögenhet, men ska ändå betala. Skatten är långt högre än dagens bankräntor. Osv.
Men utredningen vill inte ta bort förmögenhetsskatten utan vill tvärtom utvidga den samtidigt som man sänker den något. Sänkningen ville man först finansiera med skatt på pensionssparande, men sedan detta väckt ett ramaskri från bland annat facken ändrade man sig till att i stället höja inkomstskatten.
Även detta förslag har nu spolats av regeringen som i stället lovar att den statliga inkomstskatten i enlighet med tidigare löften tvärtom ska sänkas. Både näringsministern och statsministern har dessutom flaggat för att förmögenhetsskatten bör tas bort helt. Statsministern har anslutit sig till den enkla lösning som funnits i åratal, nämligen näringslivets förslag att i stället höja bolagsskatten.
Det förblir ett mysterium hur en gammal politisk räv som Jan Bergqvist kunnat göra bort sig så fullständigt. Det är så obegripligt att man misstänker att Bergqvist utsetts till offerlamm för att regeringens (fortfarande eventuella) större klokskap ska bli desto mera uppenbar.
Det är synd om Jan Bergqvist.