Det har dykt upp en ny och sällsynt enfaldig form av nakenaktivism. Det rör sig om människor som försöker använda nakenhet och sex för att främja en eller annan ädel sak - och som envist vägrar att inse att just nakenheten och sexet kommer i vägen för budskapet.
Nyligen har en avgångsstudent från konst- och formlinjen vid en gymnasieskola satt ihop en installation att visas i parkmiljö. Den består av hundratals små foton av en kvinnas könsorgan, utplacerade på marken bakom en avspärrning av rep. Syftet är att väcka diskussion och funderingar kring våldtäkter, berättar studenten i en debattartikel (SvD 3/7). Hon förklarar också poängen med avspärrningen: den ska väcka människors nyfikenhet, och när de måste luta sig över repet för att titta ner på könsbilderna så refererar det till den oerhörda förnedring som en våldtäkt innebär, "samtidigt som det chockerar lite, man blir illa till mods".
Inte precis vad man längtar efter att stöta på när man går ensam genom en park om natten, med andra ord. Hittills har heller ingen park varit villig att låta konststudenten visa sitt verk. Själv tror hon att det kan bero på bristande vilja att diskutera våldtäkter där de faktiskt sker, det vill säga i parker, och att de ansvariga inte vill erkänna att just "deras" park inte är säker för kvinnor om natten.
Inte någonstans i debattartikeln finns minsta ansats till att skilja mellan konstverket såsom det är utformat - bilder av kvinnors underliv bakom ett rep - och ämnet det är tänkt att behandla, det vill säga våldtäkter. Sånt finlir behandlades kanske inte under konstutbildningen.
Det verkar inte ens ha föresvävat konststudenten att man kan bry sig väldigt mycket om att förhindra våldtäkter utan att för den sakens skull vara imponerad av hennes konstverk. Eller att foton på underliv i offentliga miljöer kanske inte är bästa sättet att främja kvinnors säkerhet och rörelsefrihet.
Samma enfaldiga idealism uppvisas av det norska par som nyligen hade offentligt samlag på scenen under en rockkonsert för att väcka opinion för regnskogarna. De bekymrar sig över att allt färre ungdomar engagerar sig för att rädda regnskogarna. För att stimulera engagemanget har organisationen de tillhör skapat en hemsida på nätet med samlagsbilder. Hittills har aktivisterna lyckats samla ihop över 100 000 kronor. Det finns bara ett problem: ingen vill ha deras pengar. Alla hjälporganisationer i Norge har tackat nej. Till och med i det frigjorda Nederländerna har Världsnaturfonden tackat nej.
När kvinnan i paret intervjuas i Aftonbladets nätradio (7/7) berättar hon att de gärna vill kunna skriva på hemsidan att de har skänkt pengar till insatser för regnskogarna och på så sätt visa att "vi är seriösa". När reportern frågar om hon kan förstå att folk tycker att de verkar oseriösa svarar hon nej, det kan hon inte, för det viktiga är ju inte de offentliga samlagen, utan att bevara regnskogarna.
Återigen samma oförmåga att inse att budskapet skyms av sättet det framförs på.
Nakenaktivism i sig är förstås ingen nyhet. Då och då hör man om folk som slänger av sig kläderna för att protestera mot krig eller pälsbärande eller något liknande. Ofta görs det med glimten i ögat och en viss odygdig charm. Man fattar att aktivisterna njuter i fulla drag av att visa sig nakna, och de fattar att folk blir lite chockerade - vilket är hela poängen, för då får de uppmärksamhet för sin sak.
Det nya är att nakenaktivisterna både vill ha kakan och äta upp den. Först vill de få uppmärksamhet genom att chockera, sedan kräver de att folk ändå ska tycka att de är seriösa och på kommando diskutera deras just deras älsklingsämne med stort engagemang.
Men så fungerar det så klart inte. Nakenaktivismen går inte att ta på allvar.