Om någon lag motverkat sitt syfte måste det vara lagen om sluten ungdomsvård. Lagstiftaren har nämligen bestämt att unga förövare alltid ska få rabatt på det straffvärde som annars gäller för de brott de begått. Detta har lett till att unga som döms till sluten ungdomsvård för rån och misshandel i genomsnitt döms till sex månaders vård på ungdomshem.
Med tanke på att principen om villkorlig frigivning gäller här som för fängelsestraff betyder detta att vårdtiden i genomsnitt blir bara tre månader. Det säger sig självt att även med det mest ambitiösa vårdprogram kommer man bara i undantagsfall att kunna hjälpa ungdomarna tillbaka till ett liv utan brottslighet. Mycket riktigt visar sig återfallsprocenten vara enormt hög.
Felet är att eftervården inte fungerar, klagar chefen för Statens institutionsstyrelse som driver ungdomshemmen. Vad hon menar är egentligen att när någon som suttit inne på ungdomshem släpps ut, bör de genast återförpassas genom tillämpning av lagen om vård av unga (LVU).
Tvångsvård enligt LVU ska ske om en tonåring "utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende". Socialnämnden i den unges hemkommun utreder och ansöker hos länsrätten. Om rätten anser att förutsättningarna för att tillämpa lagen föreligger är det upp till socialnämnden att göra upp en vårdplan.
Jag har som medlem i socialnämnden i min hemkommun och som nämndeman i länsrätten varit med om åtskilliga sådana beslut. Sällan har de grundats på att den unge gjort sig skyldig till riktigt grov brottslighet. Däremot har vi blivit övertygade om att tvångsvård är enda chansen att bryta en utveckling på väg mot katastrof.
Ibland har socialnämnden ansett att vården kan ske i hemmet. Men tyvärr är chansen till framgång då inte särskilt stor. Den som hamnat i dåligt sällskap måste tvingas att bryta upp från sin gamla umgängeskrets med allt vad den inneburit av knark- och spritmissbruk och olika former av brott.
Därav följer också att det inte räcker med tvångsvård i bara några månader. Vården kan behöva pågå i flera år under vilka den unge gradvis slussas ut i ett liv i frihet (men helst någon helt annanstans än där han växte upp) och under tiden fått chansen till en vettig utbildning. Ett väl genomfört sådant program kan verkligen leda till att den som varit på väg in i brott och missbruk istället kan bli en nyttig samhällsmedborgare till glädje för sig själv och omgivningen.
Men det här är en dyr vård. Och alla vårdgivare är inte lika duktiga. Alla unga som hamnat snett kan inte heller hjälpas med samma metoder.
Så hur ofta får det inte gå alltför långt innan samhället reagerar effektivt? Och hur ofta vill inte socialnämnderna tro att om någon redan dömts till sluten ungdomsvård har allt som behöver göras redan gjorts?
Och visst är det ologiskt att om någon dömts till ett tidsbestämt straff enligt lagen om sluten ungdomsvård (som betalas av staten) och sedan avtjänat straffet så ska samhället omedelbart ingripa igen och nu med en åtgärd som (även om den ska omprövas var sjätte månad) i princip inte är tidsbestämd - och betalas av kommunen.
Sanningen är nog att om samhället misslyckats att hjälpa någon innan han begått ett så grovt brott att det blir aktuellt att döma till straff enligt lagen om sluten ungdomsvård så är loppet i de flesta fall redan kört.
ernst.klein@telia.com