Ett år har nu gått sedan valet.
Det nya arbetarpartiet har ersatts av det klassiska överklasspartiet och alliansens enighet blir allt mer ifrågasatt.
Regeringen för en tydlig klasspolitik.
Den har slopat förmögenhets- och fastighetsskatten, gett till de redan rika och fört en omvänd Robin Hood-politik.
För att finansiera skattesänkningar har regeringen höjt fackavgifterna, sänkt ersättningen i a-kassan och försämrat sjukförsäkringen. De redan rika har fått mer på bekostnad av arbetslösa och sjuka.
Vi som är långtidsarbetslösa eller känner någon som är det har sett hur verkligheten har blivit kallare och otryggare, vilket snarare leder till depressioner än anställning.
Alliansregeringen har sålt ut gemensamma egendomar för kortsiktiga vinstpengar. Och vad händer när dessa pengar är slut? En stor inkomstkälla har försvunnit - och att föreslå ett återköp är likställt med att vara stalinist och förespråka gulag.
Men dessa företag ska inte göra vinst på någons sjukdom, alkoholism eller på skolan. Vissa ting bör vara i vår gemensamma ägo och förvaltning. Inte i handen på riskkapitalister med kortsiktiga mål.
Man bör också nämna något om de slopade frientréerna till de statliga museerna. Det är uppenbart att regeringen inte tycker att alla ska kunna ta del av vår kulturskatt.
Och den subventionerade pigan åt överklassen eller de subventionerade hemmafruarna? Vilken ensamstående mor har egentligen råd att gå hemma med barnen för 3 000 kr?
Dessutom för regeringen en osolidarisk utrikespolitik.
Regeringen står för en reaktionär högerpolitik som syftar till att rasera inrättningar som fackföreningar och öka makten för ett fåtal.
Vi står inför ett systemskifte. Men lita inte allt för mycket på att socialdemokraterna återställer det som en gång var.
Mats Svensson