Den 17 september var det ett år sedan väljarna gav alliansen förtroendet att göra Sverige till ett bättre land. Många politiska förändringar har skett sedan dess, några bra, men också många dåliga. Exempelvis är det höjda grundavdraget ett steg i rätt riktning mot att göra det lönsammare att arbeta - helt i linje med sverigedemokraternas partiprogram. Men det har skett på bekostnad av dem som av olika anledningar inte kan eller får arbeta. Helt i onödan. Dessutom har regeringen fullständigt "glömt" bort pensionärerna. Varför följer inte pensionerna med i kostnadsutvecklingen? Kan denna politik rättvist kallas för välfärd?
Det ekonomiska läget är det starkaste på 50 år. Även om regeringen gärna ger sig själva äran, så har situationen varken uppstått på grund av dem eller av sig själv. Förutsättningarna för denna jätteuppgång har i stället i hög grad skapats genom internationellt låga marknadsräntor parallellt med historiskt låga styrräntor från centralbankerna. Det låga priset på pengar, det vill säga räntan, har fått till följd att samhället kunnat öka sin skuldsättning med fantasibelopp. Bara de senaste tre åren lånade den svenska allmänheten nära 11 000 miljarder kronor, vilket skapat förutsättningarna för konsumtionen och därmed högkonjunkturen att skjuta i höjden. Till följd av detta har Sverige även lyckats öka sysselsättningen med cirka 120 000 personer på ett år. Men eftersom befolkningen, på grund av invandringen, samtidigt ökat med över 60 000 personer har utanförskapet bara kunnat minskas med cirka 60 000 personer.
Det är alldeles för lite. Särskilt med tanke på att variationerna i och sammansättningen av den ekonomiska tillväxten innebär att den svenska statsbudgeten är känslig för konjunkturella förändringar, vilket illustreras av det stora statsbudgetöverskott som nu prognostiseras, men också av 90-talets lågkonjunktur, som innebar omfattande sparpaket och indragningar i sociala försäkringssystem. Därför bör man, trots alla goda ekonomiska rapporter, förstå att konjunktursvängningar kan komma snabbt samt att de kan förändra det statsfinansiella läget. Det nuvarande gynnsamma ekonomiska läget bör därför i möjligaste mån användas för att amortera på statsskulden samt förbereda statsfinanserna för nästa lågkonjunktur.
Sverige har under mycket lång tid varit drabbat av nedskärningar. Nedskärningarna sker på alla nivåer; i kommuner, landsting och i staten. Inte ens under brinnande högkonjunktur blir vi kvitt nedskärningarna. Problemet med utanförskapet är därför mer akut än att vi kan nöja oss med att minska det i den takt som görs idag, och man kunde önska att regeringen ville föra en klokare politik. För när lågkonjunkturen kommer är det försent att göra något åt problemet. Då växer återigen utanförskapet, nedskärningarna samt de sociala problemen - med försämrade ersättningsnivåer som grädde på moset!
Johnny Skalin