Corren berättade den 23 juli om en 83-årig kvinna som nekats operation. En enda person som uttalade sig genom artiklarna har förstått vad det egentligen handlar om. Det är läkaren och riksdagsmannen Finn Bengtsson som tydligen sagt att det är ett lagbrott som har begåtts då kvinnan nekats operation. Bengtsson hänvisade till diskrimineringslagstiftningen.
Han har alldeles rätt. Det finns gällande lag som förbjuder diskriminering av åldersskäl. Diskrimineringsförbudet omfattar dock inte bara åldersskäl utan alla typer av ställningstaganden. Det betyder att det inte heller är tillåtet att utforma några som helst prioriteringsregler för vård, utan den som har behovet ska tas om hand oavsett vem det är och vad det är för behov.
Var hittar man de här reglerna? Jo, för det första i artikel 14 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och för det andra i Den europeiska sociala stadgan. Den senare inleds med att de medlemmar av Europarådet som undertecknat stadgan medger att dess syfte särskilt är att bevara och utveckla de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Sverige ratificerade Europakonventionen redan på 1950-talet. Den hade dock ingen som helst rättslig betydelse för den enskilde svensken före EU-medlemskapet men är numera lag genom SFS 1994:1219. Det står dessutom i vår författning, 2 kap 23 § regeringsformen, att det är förbjudet att lagstifta i strid med svenska åtaganden enligt konventionen. Den nuvarande europeiska sociala stadgan undertecknades av Sverige den 3 maj 1996 och godtogs av riksdagen den 4 maj 1998. Den tillhör EG-rätten och har direkt effekt, det vill säga den gäller i Sverige till förmån för envar även om den i sig inte har implementerats som nationell lag.
Riksdagen är vår lagstiftare. En av dess ledamöter, Finn Bengtsson, har förstått att vi som enskilda enligt gällande lag har rätt till vård oavsett ålder. Men vad vet han om vad som gäller i övrigt i vårdsammanhang enligt diskrimineringsförbudet? Vad vet riksdagsmännen i allmänhet? Vad vet läkarna och landstingspolitikerna? Förmodligen ingenting, för i så fall skulle de inte tillåta sig att överhuvudtaget göra några prioriteringar.
Vårt rättssystem är något udda. Varken ledande politiker, domare eller tjänstemän låtsas om de här reglerna. Det tycker i stället att de för landets bästa inte kan tillåta sig att å samhällets vägnar vara bundna av andra rättigheter än dem som de själva tillåter. Behandlingen av 83-åringen är bara ett exempel på det, men det finns tusentals andra.
Det är den här företeelsen som borde göras till den mest grundläggande frågan i 2010 års riksdagsval och borde börja diskuteras redan nu. Den rör alla. Vem beivrar till exempel lagbrottet mot 83-åringen eller annan som oriktigt nekas sin lagliga rätt på grund av att det är några få som inte vill låtsas om att den finns?
Lars Ola Hull