Partisekreterarens roll skiftar starkt inom de olika partierna Sverige. I borgerliga partier är han en tjänsteman, utsedd av partiledaren för att hålla kontakten med partiorganisationen och lägga upp valstrategier.
Socialdemokraternas partisekreterare är däremot, åtminstone i teorin, en mycket mera självständig maktfaktor. Han är vald av partikongressen och är på sätt och viss de partiaktivas ombud i förhållande till partiledningen. Att Lars Stjernkvist avgår kort efter en partikongress är därför anmärkningsvärt. Det understryker den bild man fått av socialdemokratin under Göran Persson: partiordföranden bestämmer allt, övriga har att lyda eller gå.
För den som betraktat maktspelet utifrån har det inte varit lätt att urskilja på vad sätt Stjernkvist försökt att vrida politik och taktik i en annan riktning än den partiordföranden står för. Vad man kan tro är däremot att Stjernkvist dels är en person med stark integritet, dels inte en skicklig och stark maktspelare. Att han måste gå när det går dåligt för partiet är därmed inte överraskande.
Men om många väljare tröttnat på socialdemokraterna verkar det mindre vara på partiet och dess politik än på partiordföranden personligen.
Och vad värre är för möjligheterna till framtida segrar: Göran Persson verkar ha tröttnat på sig själv.
Om man kunnat urskilja någon ideologisk tanke i de ofta motstridande budskapen från Göran Persson är det en förhoppning att partiet skulle kunna återgå till vad det var innan Olof Palme kom och radikaliserade förkunnelsen från socialdemokrati till demokratisk socialism.
Utrikespolitiskt stod Palme för en idealisering av tredje världens roll i världspolitiken. Ingen formulering täcker bättre Palmes önsketänkande än hans ord om att den iranska regimen under ayatollah Khomeini med pedantisk noggrannhet byggde upp ett demokratiskt system. I realiteten är Iran som bekant en religiös diktatur helt utan tolerans mot oliktänkande.
Inrikespolitiskt kom Palmes år vid makten att karakteriseras av djupgående reformer inte minst inom arbetslivet som ökade statens makt på bekostnad av den förhandlingsdemokrati som tidigare varit typisk för den svenska modellen. Renodlat socialistiska idéer handlade om att staten måste stå för alla riktigt stora framtidsinriktade investeringar i näringslivet.
Perssons problem har varit hur man skulle kunna ersätta dessa visioner med någonting som inte bara var mera anpassat till dagens verklighet utan också kunde entusiasmera partiets aktiva.
En början var att satsa hårt på EU-samarbetet. Det slog inte väl ut hos partiopinionen.
En annan var att fullfölja en privatisering av vad som traditionellt helt skett i statens eller kommunernas regi. Det väckte inte heller någon entusiasm.
Därför har Persson backat. EU är numera ett nödvändigt ont som man bör distansera sig så långt som möjligt ifrån. Privatiseringen inom vård och skola bör bromsas -- den föreslagna lagen om förbud för privata sjukhus är en viktig symbol för den nya synen.
Men hela upplägget har inte åstadkommit annat än att lägga en rätt tät dimma över vad socialdemokratin egentligen vill på längre sikt. Samarbetet med miljöpartiet och vänstern har visserligen maktpolitiskt varit framgångsrikt, men strategiskt bidragit till oklarheten om vad som är socialdemokratins egen politik.
För allt detta som i praktiken i allt väsentligt handlar om partiordförandens oförmåga att presentera en hållbar vision får Lars Stjern-kvist bära hundhuvudet. Men bytet på partisekreterarposten löser knappast några problem. Socialdemokraterna behöver inte så mycket en ny partisekreterare som en ny partiordförande.