I år fyller EU 50 år.
Europasamarbetet har varit fantastiskt framgångsrikt i sin uppgift att garantera fred mellan medlemsstaterna. Nu står mänskligheten inför en ny utmaning - klimathotet. Här är EU oersättlig som organisation och redskap.
EU är i dag den mest ambitiösa politiska kraften i klimat- och miljösamarbetet.
Medlemsländerna tar gemensamma, och för alla, bindande beslut om åtgärder för en effektivare klimat- och miljöpolitik. Samtidigt ska EU ingå avtal med andra viktiga aktörer i världen.
Kyotoavtalet hade havererat utan EU:s insatser efter USA:s nej 1997. Då hade det blivit ett dött papper. Nu blev det inte så, utan avtalet lever - även om det är otillräckligt.
Det löper ut 2012 och innan dess behövs ett nytt internationellt avtal. Det är mycket möjligt att det blir den svenska regeringen som under sitt EU-ordförandeskap 2009 får hålla i slutförhandlingen.
EU-länderna har beslutat att de ska minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent fram till år 2020. Om EU tillsammans med omvärlden når en ny global överenskommelse som ersätter Kyotoavtalet ska unionen öka sitt bidrag och minska utsläppen med 30 procent.
Det innebär att EU har tagit ledningen för att nå en ny global överenskommelse.
Utöver minskade utsläpp av växthusgaser driver EU på för en omställning av energiförsörjningen. EU-länderna har beslutat att till 2020 ska 20 procent av all elkonsumtion komma från förnybara energislag och 10 procent av alla drivmedel ska vara biodrivmedel.
Två riksdagspartier är emot EU och kräver svenskt utträde. Om miljöpartiet och vänsterpartiet fick bestämma skulle Sverige inte ha inflytande när EU beslutar i miljöfrågor. I stället skulle vi svenskar sitta på läktaren när världens klimatpolitik utformas.
Konsekvensen av de två partiernas politik är att Sverige avsäger sig möjligheterna att driva på andra EU-länder i klimatvänlig riktning, och saknar effektivt inflytande.
Detta bör för ett parti som kallar sig för "miljöparti" leda till fantomsmärtor. Men icke - miljöpartisterna dansar i väg ut i fantasins sommarhagar och leker maktlösa klimatpolitiker utanför EU.
I stället skulle svenskarna få nöja sig med sådana insatser som skatt på flygresor från Sverige. En sådan skatt ger dock inte någon drivkraft till modernare teknik.
Det effektivaste för klimatet är i stället att som regeringen vill, inkludera flyget i EU:s system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. Men miljöpartiet vill ju inte ens vara med i EU.
Världen mår inte bättre av en flygskatt eller isolerade nationella åtgärder.
Ska vi driva klimatpolitik på allvar, bland annat i EU, måste politikerna i Sverige och världen inte bara ansluta sig till ambitiösa mål. De måste också se till att skaffa sig redskap och organisation för att förverkliga ambitionerna.
Eftersom vänsterpartiet och miljöpartiet vill att vårt land ska lämna EU, motarbetar samarbetet och år efter år bekämpar en fortsatt utveckling av unionen, saknar dessa partiers miljö- och klimatpolitik all trovärdighet.
Karin Granbom, riksdagsledamot (fp)
Carl B Hamilton, riksdagsledamot (fp), talesman i energi- och klimatfrågor