"EU viktigast mot krisen" heter rubriken på Mats Odells debattartikel i Corren 1/6-09. Odell berömmer hur snabbt EU:s ledare utarbetade en stabilitetsplan där länderna tillsammans vidtog åtgärder för att lösa problemen i bankerna. Snabba stabilitetsplaner i all ära, men det Odell glömmer att ta upp är vad som är orsaken till finanskrisen: En oreglerad kapitalism som prioriterar storföretagens och kapitalets intressen framför social rättvisa och miljö, vilken råkar vara precis den grundval EU vilar på.
EU påtvingar medlemsländerna i och med Lissabonfördraget att underkasta sig en nyliberal politik, en politik som leder till ökade klyftor och återkommande kriser. EU hindrar även oss från att satsa pengar för att få igång ekonomin igen efter finanskrisen. Vi får till exempel inte satsa på miljöteknik och rusta upp skolan för då riskerar vi att bryta mot olika EU-regler. Odell menar vidare att "det finns utmaningar kring fred, miljö och finanskris som är så omfattande att de bara kan hanteras i gemenskap mellan folken". Men EU i dag handlar mindre om samarbete kring globala frågor och desto mer om att garantera kapitalets fria rörlighet. Det är fastslaget i fördraget att EU alltid ska prioritera den inre marknaden, vilket ofta hamnar i direkt konflikt med att lösa globala problem. EU verkar snarare stjälpa än hjälpa.
Internationella samarbeten är självklart eftersträvansvärt, men de behöver bygga på andra grunder än de EU vilar på. De måste utgå ifrån respekt för länders självständighet och på demokratiskt inflytande över politiken som förs. Receptet för att lösa de globala problemen och finanskrisen är inte de värden EU står för: Mer kapitalism, överstatlighet, ökad militarisering och mindre demokrati. Receptet är snarare ökad jämlikhet och mer ekonomisk och politisk demokrati.
ANDREA MALESEVIC