Det börjar dra ihop sig till val till EU-parlamentet. Den trettonde juni ska 19 svenska ledamöter väljas till nästa femårsperiod i EU:s parlament. Det är ett val som på många vis skiljer sig från de andra val som vi är vana vid. Visst finns den klassiska skillnaden mellan vänster och höger även i detta val. Men skiljelinjen i det här valet går även mellan de som vill ge EU mer makt, och oss som vill se motsatt utveckling. Det är en skiljelinje som skär rakt igenom flera partier. Därför får också personvalet en ovanligt stor politisk betydelse för många partier.
Socialdemokraterna försöker framställa valet som ett klassiskt val mellan vänster och höger. Men det är inte helt sant. I EU-parlamentet röstar svenska moderater och socialdemokrater ofta väldigt lika, det gäller inte minst när det gäller ekonomisk politik. Deras partigrupper samarbetar ofta i olika sakfrågor för att gemensamt kunna påverka EU:s ministerråd. När EU:s budget förhandlas fram brukar de bägge grupperna enas om ett förslag, och det är alltid ett förslag som innebär att utgifterna, och därmed vår avgift till EU, ökar.
Även i de avgörande frågorna om EU:s framtid är svenska moderater och socialdemokrater överens. De är överens om att Sverige fullt ut borde vara med i EMU. Bägge partierna är för det nya förslaget till fördrag i EU. Det är ett fördrag som gör EU till något som liknar en superstat. I förslaget ges de stora länderna mer makt, EU blir mer överstatligt och en militär allians. I förslaget slås det fast att EU-rätten alltid överordnas våra nationella lagar. Här förslås en president, en utrikesminister, flagga, nationaldag och nationalsång för EU. Om detta är moderater och socialdemokrater överens. Så det är knappas riktigt att säga att detta är ett vanligt val mellan höger och vänster.
För att flirta med den EU-kritiska opinionen försöker såväl socialdemokrater som moderater framställa sig som EU-kritiska. Men detta är en falsk varumärkning. Det är en EU-kritik som inte märks när de arbetar i Bryssel. Bägge partierna har i stället sett till att inga EMU-kritiker får plats på valbar plats på deras listor. Bägge partierna har alltid konsekvent gett sitt stöd till tidigare ändringar av EU:s fördrag där unionen har fått mer makt.
Flera partier har några EU-kritiska kandidater på listor som i övrigt domineras av dem som vill ge EU mer makt. Kristdemokraterna och centern är typexempel på det. Långt ner på s-listan finns ett par EMU-kritiker. Till och med folkpartiet har en kandidat som var emot EMU. Men det har sina risker att kryssa en EU-kritiker på en lista som domineras av ja-sägare. Om den man kryssar på inte blir vald så är risken uppenbar att man i stället i praktiken röstar in en kandidat med motsatt syn på EU. I förra valet kryssade många centerpartister EU-motståndaren Hans Lindqvist, men deras röster hjälpte i praktiken EU- och EMU-förespråkaren Karl-Erik Olsson att bli invald. Den som kryssar en EMU-motstån dare på s-listan kan mycket väl välja in en okritisk ja-sägare som vill ansluta Sverige till euron.
I vänsterpartiet har vi försökt få samstämmighet mellan vår politik och vår lista. Vi står för vänsterpolitik och EU-kritik. Vi vill demokratisera EU och minska unionens makt. Vi arbetar för att få en folkomröstning om förslaget till nytt fördrag i EU. Vi är i grunden EU-kritiska, men så länge vi är med i EU så arbetar vi aktivt och konstruktivt för att försöka göra unionen bättre. Under perioden som varit har vi arbetet hårt med förslag som gör EU mer miljövänligt, för en bättre handelspolitik gentemot fattiga länder och för kvinnors rättigheter. Vi tycker att det här är en bra kombination. Det är nödvändigt att påverka EU, eftersom EU har så mycket makt över oss, men lika viktigt är att behålla sin kritiska grundsyn. Det behövs fler kritiska röster i EU som inte bara flyter med den ström som leder till superstaten.