Äntligen ska vi få börja jobba på allvar i Europaparlamentet! Kommissionens kris är över och i utskott och politiska grupper har vi nu satt i gång med den myriad av politiska frågor som vi ska behandla. Själv fortsätter jag att prioritera kvinnors utsatta position, det systematiska våldet och det värsta exemplet av alla, den omfattande sexslavhandeln.
I förra veckan hade jag förmånen att se en tvådelad teveserie om två systrar som kidnappas från Moldavien för att till sist hamna i London. Teveserien som heter "Sex traffic" väckte stor uppmärksamhet när den nyligen visades i brittiska Channel Four. Och jag hoppas att SVT snart köper in denna välgjorda och samtidigt mycket verklighetsnära film så att alla i Sverige får möjlighet att se den.
Garvade parlamentariker och representanter från kommissionen grät öppet efter visningen och det var inledningsvis litet tufft att inleda den paneldebatt som skulle följa.
När alla samlat sig berättade regissören och producenten om hur chockade de blev när de förstod omfattningen av vad som just nu pågår, vilken mångmiljardindustri det faktiskt handlar om. Själva hade de ingen bra lösning på problemet, men när jag tillsammans med International Womens Lobby pekade på hur den svenska sexköpslagen fungerar blev de mycket intresserade.
Trots att dessa två engagerade män ägnat mycket arbete åt att studera problemet så kände de inte riktigt till hur den svenska lagen fungerar. Och det summerar mitt huvudintryck hittills av vad människor i andra länder tycker om den. Man känner helt enkelt inte till den.
Den studie som jag i september initierade i Europaparlamentets kvinnoutskott kommer därför att bli mycket viktig. Med den får vi ett konkret instrument som vi hittills saknat. Om ett år ska studien vara klar och då ska vi få veta hur olika länders prostitutionslagar påverkar trafficking i varje respektive land. Med detta som stöd kan vi sedan utveckla en lista med "best practice", dvs en lista där man återger vilka som är de bästa metoderna att motverka trafficking.
Min övertygelse att den svenska lagen är den hittills enda effektiva metoden gör jag ingen hemlighet av. Men det vi behöver mest av allt just nu är fakta och sakliga argument. Sedan jag vid utfrågningen av kommissionären Frattini i Strasbourg ställde frågan om vad han tänker sig för metoder att motverka trafficking har flera parlamentariker hört av sig till mig och velat veta mer om hur vår sexköpslag fungerar. Mitt intryck är att många är positivt nyfikna, några är negativa, men att de allra flesta faktiskt inte har hört talas om lagen.
I Sverige finns det glädjande nog inget motstånd mot lagen. Även personer som från början var kritiska har nu ändrat sig. Och jag är övertygad om att hela Europa successivt kommer att genomgå samma utveckling.
Det vi såg när det gällde barnmisshandel var att 1979 års lag -- som då var hårt kritiserad -- i dag är verklighet i stort sett över hela Europa. Den kritik som mötte den lagen, bland annat att vanliga föräldrar som bara ville uppfostra sina barn nu skulle kriminaliseras, är i dag helt bortglömd och den allmänna opinionen är i dag helt för att det ska vara förbjudet att slå sina barn. Jag förutspår en identisk utveckling när det gäller den europeiska synen på prostitutionen. Det kan verka naivt, men jag är övertygad om att verkligheten kommer att ge mig rätt.
Jag var optimist redan innan jag kom in i parlamentet, den optimismen har snarare ökat än minskat. Vi kan göra skillnad. Det går att förändra världen. Låt oss börja med Europa.