I samband med att EU fick 10 nya medlemmar har det sagts och skrivits en massa stora ord om unionens betydelse och framtida roll i världspolitiken. Jag tror att dessa stiliga formuleringar mera bidragit till människors skepsis inför EU-projektet än till en ökad entusiasm.
Tanken på ett Europas förenta stater är visserligen mer eller mindre bannlyst ur festtalen - det är bara en elit som vill hålla den tanken levande. Men istället väljer man att tala om hur EU ska bli dels den ledande ekonomiska kraften i världen, dels bli en politisk kraft som kan balansera den alltför starka supermakten USA.
Själv anser jag sedan länge att det är vardagen som är det starka argumentet för EU. Det är i vardagen som banden mellan Europas folk knyts allt fastare genom enkla saker som att man kan resa fritt mellan unionens alla länder, driva affärer mellan dem utan en massa byråkratiska hinder, söka jobb var som helst i Europa och möta andra EU-medborgare på sin egen arbetsplats. Och, ja, euron hör också till denna vardag.
Vi förde inför folkomröstningen förra året en orimlig debatt på hög nationalekonomisk nivå om hur euron kan tänkas påverka den ekonomiska utvecklingen, om det är bra eller dåligt med en gemensam räntepolitik och om vilken inverkan en ränta som är en halv procent högre eller längre än andra europeiska länders kan tänkas få på tillväxten.
Jag är visserligen ingen ekonom, men litet har jag väl lärt mig ändå och rätt mycket har jag skrivit om ekonomisk politik genom åren. Ändå föreföll mig denna debatt till ytterlighet luftig och bortanför sådant som vi väljare har anledning att ta ställning till.
När jag gillar euron är det för att den gör det lätt att handla såväl i stort som i smått i olika EU-länder. Det syns genast om någonting är billigare eller dyrare än det som finns på hemmaplan. Euron är en symbol för att Europa till slut bestämt sig för att riva alla sina gränser.
Nå, nu lär väl vi svenskar under överskådlig tid få leva utan euron och ett tag framåt får vi sällskap av folken i flera andra EU-länder som också måste växla om de vill handla någonting på andra sidan den egna nationsgränsen. Det är ännu en bra bit kvar innan idealet om ett Europa utan gränser är förverkligat.
Men de kulturella och politiska gränsmurarna är mycket högre än de ekonomiska. Det är bara tyskar och österrikare som talar samma språk, alla vi andra har minst ett eget språk var och få av oss behärskar något främmande språk tillräckligt bra för att kunna läsa tidningar eller följa en tv-debatt. De som behärskar flera språk på denna nivå är en extrem elit.
Detta är ett skäl till att också den politiska debatten i stort sett håller sig inom det egna landets gränser. När lyckades en europeisk politiker senast nå ut till andra folk än sitt eget? Tony Blair kanske ibland gör det. Jacques Chirac fick ett plötsligt genomslag före Irakkriget, men det berodde i sin tur i stor utsträckning på att hans förflutna i Iraksammanhang var så litet känt utanför Frankrike.
Europas länder har alla sin egen utrikespolitiska hållning formad av historiska erfarenheter. De låter sig inte i första taget förenas till en europeisk gemenskap - alldeles särskilt inte om dess förverkligande kräver uppoffringar från de enskilda medlemsländerna.
Också skatte- och socialpolitik är delar av ett historiskt bygge, liksom naturligtvis utbildnings- och kulturpolitik. De som påstått att EU-medlemskapet flyttar alla politiska beslut till Bryssel vet helt enkelt inte vad de talar om.
Att bygga en verkligt fast Europaunion kommer att ta år- tionden och byggstenarna heter praktisk erfarenhet i vardagen. Det vore bra om somliga som har alltför lätt att ta till stora ord - för eller emot - ville lära sig det.