När jag talar om EU:s budget blir jag ibland inte trodd. Nästan alla förutsätter att EU:s budget ökar våldsamt. När de får veta sanningen, att EU:s budget 2003 som andel av medlemsländernas ekonomi ligger långt under budgeten 10 år tidigare -- en bantning med 15--20 procent beroende på hur man räknar, tror de inte det är sant.
När man nu över hela Europa diskuterar EU:s långtidsbudget brukar de restriktiva säga att EU:s budget inte ska öka mer än medlemsländernas statsbudgetar. Faktum är att EU:s budget sen 90-talets mitt har ökat mindre än alla medlemsländers statsbudgetar, med ett undantag, nämligen Sveriges, som har ökat minst av alla!
Självklart restriktivitet, alltså, men man kan inte utesluta att EU:s utvidgning, och försöken att öka Europas tillväxt liksom satsningen på en mer hållbar utveckling även inom miljön kan vara så viktig att det är rimligt att öka EU:s budget på sikt.
Min utgångspunkt är att vi först bör diskutera vad vi ska ha EU till, inte minst med tanke både på den här utvidgningen och nästa (Bulgarien, Rumänen, eventuellt Kroatien), och vilka utgifter som är rimliga att EU ansvarar för, innan vi bestämmer oss för vilka budgettak vi ska ha.
Ändå ser jag inte så annorlunda än Bosse Ringholm och hans finansministerkolleger i nettobetalarländerna på vikten av att seriöst pröva varenda euro i EU:s budget. De största besparingarna skulle vi sannolikt kunna göra om vi rejält fick ompröva jordbruksstöden. Jag hoppas att Ringholm och hans kolleger inte väjer för seriösa diskussioner om EU:s jordbrukspolitik.
Det finns nog också en samsyn om att de rikaste länderna bör kunna sköta mer av sin egen regionalpolitik, till exempel Tyskland, Italien och numera även Irland. Men det är för tidigt att tala om att bara satsa på de nya medlemsländerna, när till exempel Spanien, Portugal och Grekland ligger långt under EU:s ekonomiska genomsnitt. Det skulle kunna tolkas som att vi låter de fattigaste av dagens EU-länder betala utvidgningen, mer än de rika länderna. Det känns inte rätt.
Även i Sverige slåss Ulrica Messing för att vi ska fortsätta få EU-pengar till glesbygden. Det har hon nu fått EU-kommissionens stöd för i dess förslag till hur den framtida regionalpolitiken ska se ut. Vi kan inte räkna med lika mycket stöd som hittills, men vi behöver stöd för Norrlands inland, och för utvecklingsinsatser inom tillväxt och sysselsättning, till exempel inom Mål 3. Detta var 2002 över 2 miljarder kronor som blir svåra att hitta kompensation för i den svenska statsbudgeten.
Den kanske viktigaste insats regering och riksdag skulle kunna göra inför nästa långtidsbudget för åren efter 2006, är att hårt driva frågorna om effektivisering och förenkling. Jag träffar fler och fler både i Östergötland, på andra håll i Sverige och i andra länder som håller på att ge upp när det gäller att söka EU-medel, både i till exempel Mål 2 och inom program som Equal. Det är så resurskräv-ande att söka, det tar så lång tid att få betalt, och man utsätts för en så bisarr detaljgranskning att många avstår. Att se över de reglerna både nationellt och i EU skulle kunna spara pengar och inte minst bidra till att EU:s resurser används på ett bättre sätt.