För snart tjugo år sedan, sommaren 1984, satt jag som svensk FN-officer i en bar till en militärförläggning i Libanon och diskuterade Cypernfrågan med en grupp diplomater.
En av dem hade följande förslag: "Cyperns befolkning är inte ens en miljon människor. Grekcyprioterna vill höra till Grekland och turkcyprioterna till Turkiet. Alltså kan man lika gärna skicka dem till sina respektive moderländer. Sånt har gjorts förr mellan Grekland och Turkiet och dessutom i större skala. [Här åsyftades överenskommelsen om befolkningsutbytet mellan de två länderna i 1920-talets början, då Ankara och Aten tvingade miljontals turkar och greker att flytta till sitt så kallade ursprungsland.] Sedan erbjuder man det folktomma Cypern till palestinierna, så de kan få en egen stat. Därmed löser man tre kniviga frågor i området. Cypern-konflikten, relationen mellan Grekland och Turkiet och konflikten Israel--Palestina."
Det hela var givetvis ett skämt - men likväl inte utan realpolitiska poänger. I fyrtio år har konflikten kring denna lilla ö varit ett problem i internationella relationer. Utfallet av folkomröstningen i helgen innebär att någon lösning inte är i sikte.
Den grekcypriotiska delen av ön, där den i internationella sammanhang erkända regeringen residerar, kommer om några dagar att antas som fullvärdig medlem i EU. Det innebär att ett kandidatland till EU, Turkiet, därmed också ockuperar territorium som tillhör ett medlemsland i unionen. Ett medlemsland som dessutom har avvisat en internationellt sanktionerad lösning på denna ockupation. Som medlemsland kan Cypern räkna med att få problem i EU-kretsen, men de länder som väljer att belöna kandidatlandet Turkiet, som har stött ett ja, och de ja-röstande turkcyprioterna på ett mer fördragsamt sätt, kan å sin sida räkna med att Cypern inte kommer att låta det passera oförmärkt.
Det internationella samfundet lyckades således med att presentera en plan för återförening som har fått stöd på alla håll utom ett. I Aten och Ankara sitter regeringar som är de mest konstruktiva parter som har skådats på länge vad gäller relationerna länderna emellan. Turkcyprioterna har insett att deras "sonderweg" blott leder till isolering. Men i Nicosia sitter ett styre som med massivt stöd från den egna befolkningen har spottat både Kofi Annan, George W Bush och byråkraterna i Bryssel i ansiktet. En regering i ett ockuperat EU-land som får vetorätt visavi alla framtida lösningsförslag och visavi Turkiets medlemskap i EU.
I sina relationer till Grekland, Turkiet och Cypern har EU brutit mot två, sedan länge etablerade, rättesnören. Det första är att antingen ska både Grekland och Turkiet vara med i en internationell organisation eller så ska bägge stå utanför. Annars finns det risk att ett land använder sitt medlemskap mot det andra landet. Och det and-ra är att Cypern inte får bli medlem av en internationell organisation utan att samtliga signatärmakter för landets självständighet, Grekland, Turkiet och Storbritannien, har gett sitt godkännande. En princip som dessutom är avtalsreglerad.
EU gav Grekland medlemskap och ställde Turkiet utanför. Aten utnyttjade sin status som EU-medlem till att forcera det cypriotiska medlemskapet med hotet att stoppa EU:s utvidgning österut. (Det är till exempel ingen slump att de övergångsregler som regeringen Persson har föreslagit inte omfattar Cypern.) Och när Cypern beviljades medlemskap fick grekcyprioterna vetorätt mot alla återföreningsplaner som inte tillfredsställde dem till hundra procent.
Förslaget i Libanon för tjugo år sedan var bara ett skämt. Synd att EU:s Cypernpolitik också har haft den prägeln.