Europaparlamentets hot att fälla den nya EU-kommissionen har skapat en intressant debatt i Sverige om EU:s grundfrågor i stället för det eviga för- eller emotharvandet. Göran Persson har kritiserat italienaren Buttiglione och hans yttranden om jämställdhet, homosexuella, flyktingpolitik etc. Men han har också kritiserat att parlamentet ville fälla kommissionen på denna grund. Parlamentet har inte rätt att motsätta sig enskilda kommissionärer, bara kommissionen i sin helhet. Medlemsstaterna ska utse en kommissionär var, inte parlamentet. Så lyder gällande regler och så säger Göran Persson.
Gunnar Hökmark (m) håller originellt nog med Persson. "Kommissionen är ingen regering. Den är en sammansättning ämbetsmän med uppgift att oväldigt tolka fördragen och hantera de beslut som medlemsstaterna i samarbete och Europaparlamentet fattar", säger Hökmark, och menar att det vore ett "historiskt misstag" att fälla kommissionen.
Men detta stämmer allt sämre. Hökmark "glömmer" att kommissionen också är de som tar fram alla förslag till lagar och politiska beslut och därmed i praktiken har blivit ett politiskt organ som nästan enbart besätts med politiker. "En grupp ämbetsmän" är en beskrivning som har föga med verkligheten att göra.
När den kommissionär som ska ha ansvar för att lägga förslagen och driva utvecklingen på ett av de viktigaste områdena hävdar uppfattningar som direkt strider mot EU:s principer är det ett fullt giltigt skäl för parlamentet att underkänna en sådan kommission.
Grundproblemet är otydligheten i EU:s struktur, kommissionens suddiga mellanställning mellan politik och förvaltning, och att så många tunga beslut fattas i hemliga förhandlingar mellan medlemsstaterna. Är det något som på senare år har misslyckats är det detta slutna myglande mellan regeringscheferna. Det har producerat två rätt misslyckade kommissionsordföranden (Santer och Prodi), men också ett rätt uselt fördrag (Nicefördraget), en helt otillräcklig reformering av jordbrukspolitiken där alla radikalare förslag stoppades genom den beryktade hotellrumsuppgörelsen mellan Schröder och Chirac, samt en rad utrikespolitiska tillkortakommanden.
Det är dags att erkänna att EU är en demokratisk institution som i regel - undantaget beslut som direkt påverkar kärnan i medlemsstaternas suveränitet - bör fungera på samma öppna och demokratiska sätt som medlemsstaterna. Det behöver inte betyda att EU får mer att säga till om, men att vad medlemsstaterna ger EU i uppdrag att sköta måste hanteras öppnare och mer demokratiskt. Jag tycker man ska se det som Olle Svenning i Aftonbladet, nämligen att EU håller på att bli en normal politisk arena. Han skriver: "Buttiglionestriden har äntligen politiserat EU och gjort skillnaderna mellan höger och vänster tilltalande tydliga."
Därför är det nödvändigt både att hitta en öppnare och mer politisk metod att tillsätta kommissionens ordförande, och att acceptera att parlamentets makt innebär ett steg i riktning mot ett slags europeisk parlamentarism. Som positiv bieffekt skulle det också kunna innebära ökat intresse för europeisk politik, kanske till och med för valen till Europaparlamentet.