När Angela Merkel vid Midsommar kunde meddela att EU:s medlemsländer kommit överens om ett "reformerat fördrag för den Europeiska Unionen", gick en suck av lättnad utmed korridorerna i Bryssel.
Men detta är inte första gången som EU och dess föregångare har mött problem. Hela unionens historia sedan dess tillkomst 1950 präglats av upp- och nedgångar. I dagsläget utmålas Polen och Storbritannien som de stora bromsklossarna.
Den kanske hittills allvarligaste krisen inom EU uppstod när Frankrike och dess president, de Gaulle, 1965 förklarade att han och Frankrike inte accepterade att bli överröstade inom EU. Detta var helt i strid med Romfördraget, som funnits i 50 år i år.
Under fyra år levde de på den tiden sex medlemsländerna med detta maktbevis från den ombytlige, men karismatiske franske frihetsgeneralen.
Om denna så kallade Luxemburgskompromiss och andra kriser inom EG/EU kan man läsa i nyutgåvan av "Vad är EU... och vad kan det bli"? av Birger Möller, Santérus Förlag.
För mig som dagligen befinner mig mitt i det nya EU och ibland behöver fräscha upp sammanhangen och få perspektiv på det dagsaktuella, finns få svenska EU-skrifter som är så lättillgängliga och insiktsfulla som Birger Möllers med hans sätt att beskriva den spännande historien, förklara de snåriga beslutsgångarna och hjälpa mig skönja framtidens EU.
Hur kom det sig att det lyckades tjugosju ledare att bli överens vid midsommarhelgens möte? En allmän trötthets med hela den långdragna processen och en insikt att ett misslyckande skulle skada EU: s trovärdighet, inte minst globalt, tror jag var bidragande orsaker. Men en annan viktig faktor heter Angela Merkel.
Frankrike ville ha mer EU, framförallt ett EU som har mer att säga till inom traditionellt nationella områden som socialpolitik, näringsliv och arbetsmarknad. London ville ha mindre av just detta. I Holland var man orolig att den fortsatta utvidgningen ytterligare urvattnar EU: s kraft.
Polen ville ha mer att säga till om och vet av historien vad ett starkt Tyskland kan leda till. Angela Merkel lyckades lugna många högljudda kritiker genom att presentera en avskalad fördragstext, där ordet "konstitution" inte är med. De känsliga EU-symbolerna flaggan och hymnen är också borta.
De svåra knutarna blev Storbritanniens krav på att undantas från viktiga delar fördraget, Polens vilja att ändra röstviktningen och Hollands förslag om att de nationella parlamenten skall kunna stoppa EU-förslag och att det skrivs in tydliga juridiska krav på de länder som vill bli nya medlemmar. De holländska önskemålen övervanns, likaså Polens om ökat inflytande.
Det som däremot förefaller var oklart är hur man skall tolka det brittiska undantaget från "Stadgan för de medborgerliga rättigheterna". Också Polen anser sig ha rätt att stå utanför delar av stadgan. Skall inte EU: s medborgare bedömas efter samma principer - samma rättigheter, samma skyldigheter?
På sikt tror jag att det är en omöjlig konstruktion. Det är illa nog att några länder anser sig ha rätten att rata euron, men att medborgerliga rättigheter skall mätas med olika måttstockar är för mig ohållbart.
Men EU: s förmåga att hantera kriser är god och efter att ha påmints av Birger Möller om de många krismöten EU har haft och sedermera löst, så är jag vid gott mod.
Och nog har EU saker att ta tag i. Turkiet. Jordbruket. Skatterna. Alkoholen. Klimatet. Energin. Miljön. Flyktingarna. Terrorismen. Budgeten. Klåfingrigheten. De öppna gränserna. Globaliseringen. Jobben. "En spännande tid väntar oss européer", för att citera Birger Möllers slutord.
Olle Schmidt