Resultatet från valet till Europaparlamentet och opinionsundersökningarna därefter visar att den borgerliga kräftgången fortsätter i valmanskåren. Om man tar i beaktande att det är under en mellanvalsperiod som folkstämningarna har sonderats, borde de ingjuta stora bekymmer i såväl de borgerliga partiernas kanslier som hos de väljare som gärna ser ett regerings- byte.
För att borgerligheten ska kunna prestera en valseger som kan utmana socialdemokratins regeringsinnehav måste den i en mellanvalsperiod ha opinionssiffror, där det borgerliga blocket har en tillräcklig fallhöjd mot det socialistiska. Detta eftersom socialdemokratiska regeringar inför val, genom sitt kampanjarbete, brukar kunna hämta hem kring fem procentenheter av valmanskåren.
För de enskilda borgerliga partierna finns alltid lockelsen att springa mot en bra placering inom det borgerliga laget. Inte nödvändigtvis att bli störst av de borgerliga partierna, men att uppvisa ett bättre resultat än förra gången. I valet 2002 var det folkpartiet som tog hem det priset. Problemet här är att detta slag av internborgerliga segrar regelmässigt sker på de andra borgerliga partiernas bekostnad - det som i partiintern analys kallas för kannibalisering.
Och att från varandra stjäla väljare som redan ligger inom det borgerliga fältet utgör en stark frestelse. Orsaken är (minst) tvåfaldig. Delvis härrör den från den borgerliga väljarkårens egen karaktär. Väljarnas rationellt korrekta kalkyl på kort sikt är att röster på de små borgerliga partierna blir bortslängda, om dessa inte kommer över riksdagsspärren. Kamrat fyra-procent finns också inom borgerligheten, även om hans riktiga titel förmodligen är en annan och med mindre kommunistisk klang.
Nackdelen med denna kortsiktiga kalkyl är att det aldrig bildas ett tydligt alternativ på den borgerliga sidan. Det leder till en del roande men också enerverande fenomen. Ett anakronistiskt parti som centern hänger kvar på gärdsgården val efter val. Ledarskapsfrågan blir en kakofoni av jagförsjunkna markeringar. När moderaterna dippade och folkpartiet seglade fram i valet 2002, kunde sålunda inte bara Lars Leijonborg börja iscensätta sig själv som eventuell statsministerkandidat. Den tidigare ledaren för det minsta borgerliga partiet, Alf Svensson hos kristdemokraterna, kunde även han lansera sig själv som den statsminister som alla borde kunna enas kring.
Viljan till extern makt ersätts av viljan till intern slakt. Och eventuella rörliga väljare som tvekar mellan blocken blir, inte överraskande, avskräckta.
Den andra orsaken till varför kannibalisering är mer lockande än nyrekrytering härrör från det faktum att, det parti som skall locka över väljare från det socialistiska fältet till det borgerliga (läs "sig självt") måste med nödtvång röra sig mot mitten. Ibland vad gäller politikens innehåll, ibland i dess presentation. Då uppstår hos minst ett annat borgerligt parti anfäktelsen att utmåla denna orientering som ett svek mot borgerligheten. Centern och folkpartiet brukade förr höra sådant från moderathåll. Under Fredrik Reinfeldts ledning har det nu blivit moderaternas tur att höra detsamma från folkpartiet.
Menar de borgerliga partierna allvar med att få tillstånd ett regeringsskifte i valet 2006, måste de således under stor skyndsamhet lösa två allvarliga utmaningar. För det första måste de hitta en aktions- och tilltalsform visavi sina väljare, som övertygar dessa om att de borgerliga partierna inte är intresserade av att kannibalisera på varandra. För det andra måste de hitta medlen att från det socialistiska till det borgerliga blocket locka någonstans kring 5 till 7 procentenheter av väljare. Med 80 procents valdeltagande betyder det lågt räknat cirka 300 000 nya väljare. Annars kan vi räkna med ett socialdemokratiskt regeringsinnehav till minst 2010.
KRÖNIKAN