Vi har hört det i flera år nu. En del av oss tar dem på allvar och vissa av oss förtränger dem desperat, men de berör oss alla vare sig vi vill det eller inte. De miljöproblem, alla de skador som homo sapiens har åsamkat vår jord och som i en allt hastigare takt leder oss mot avgrunden och en ekologisk kataklysm. Vi har numera att tampas med ett uttunnat, en global växthuseffekt, surt regn, urlakade och näringsmässigt fattiga jordar, tungmetaller och kemiska gifter i allt större skala, övergödda och utfiskade hav och sjöar, radioaktivt och kemiskt giftigt avfall, onödiga strålande mobiltelefonmaster, ökenspridning, skogsskövling, utrotande av mängder av arter och många andra processer som med tiden slår undan grunden för vår själva existens.
Den gröna rörelsen, miljörörelsen, har funnits i 42 år om man räknar Rachel Carsons klassiker "Tyst vår" från 1962 som en startpunkt. Sedan dess har en hel del gjorts, åtminstone när det gäller att medvetendegöra vår tids människor om vad som pågår och varför. Men mycket mer ligger fortfarande framför oss, ett viktigt arbete för att minska och minimera vår skadeverkan och återigen åstadkomma en någorlunda ekologisk balans, om det nu går och inte är alldeles för sent.
De tre abrahamitiska religionerna har utstått en hel del kritik från miljörörelsen där man menat att dessa tre religioners syn på människan och skapelsen till vissa delar bidragit till katastrofen. Kanske ligger det något i det, men det är samtidigt naivt att tro att religiösa dogmer och höga ideal alltid styr vanliga människors beteende; religiositet och bevekelsegrunder är betydligt mer komplexa än så. Religionernas uttolkare har i alla fall insett att de kanske kan spela en viktig roll och att genom religionens möjlighet till påverkan väcka människor till insikt både genom att se situationens allvar rent faktiskt och även se det som en religiös uppgift att värna naturen, ett andligt ansvar.
Den viktigaste lärdomen som kommit av den nymornade eko- teologin är insikten om att all yttre miljöförstöring kanske är ett symptom på en inre kris och en själslig miljöförstöring. Det problematiska med denna ofta intellektuellt högtravande ekoteologi, kristen, judisk, islamisk eller annan är att det ofta bara är apologetiskt munväder för att visa att just vår religion minsann är "up to date" och inte sämre än alla de andra, bara ett något slags floskel. Kanske har religionen en stor mobiliserande potential, men då är det dags att visa det; upp till bevis. Om religionen, vid sidan av att skänka människor tröst och inre ro, frälsning och gemenskap, har en viktig uppgift i vår tid så är det detta, annars är den en del av problemet inte en del av lösningen. Det är att prioritera vår planets överlevnad framför alla perifera småfrågor och teologiskt hårklyveri och fromleri som sysselsätter på tok för många religiösa i vår tid. Det är som att olika grupper diskuterar färgen på skorna och vilka skosnören man bör använda samtidigt som de springer mot stupet i en kollektiv hypnos, i stället för att stanna upp inför den annalkande faran och börja vandringen tillbaka. Religionerna måste gå i bräschen för denna miljökamp eller förverka sitt förtroendekapital helt och hållet. Emerson, den amerikanske filosofen, sade: "Jag kan inte höra vad du säger för dina gärningar talar högre." I mitt tycke är en agnostisk miljökämpe med en stor kärlek till naturen mer genuint och hoppfullt religiös genom sin praxis än all världens präster, rabbiner, imamer och munkar som ofta i dag är passiva i denna den viktigaste av frågor.
I kampen för miljön måste balanserade religionstolkningar sluta upp tillsammans med miljörörelsen och i praxis, arbete och sitt anletes svett skapa hållbara alternativ. Jorden kanske kommer kunna återhämta sig, och definitivt klara sig utan människan, men vi männi- skor och våra religioner kan inte klara oss utan vår stora Moder. Vi som kallar oss religiösa måste visa att vi menar allvar. Det är faktiskt nu eller aldrig. Så hjälpe oss Gud.